Göteborgsposten – 21 september 1860, sida 2

iksdag. Italien har godt mod, hvad som än nå ske: somliga vilja ej tro, att franska naionen skall i nödens stund lemna den italinska i sticket; andra deremot — med Garivaldi i spetsen — vilja nu heldre utstå hvad som helst än lida af ett långvarigt napoleonskt yrotektorat. — Påfven har till på köpet för usigt att med det snaraste uttala stora bannysningar öfver konung Viktor Emanuel. Troigen skall den ej göra mera verkan än den illa, som redan hvilat länge på sardinska konungen, utan att det ringaste genera honom. Från krigsteatern heter det, att upproret i Tivoli, Subiauco och Genzano blifvit undertryckta. Upprorets förnyande i dessa trakter beror väl allenast på Garibaldis marsch från Neapel — eller om de sardinska trupperna komma honom i förväg och med fransmännens tillåtelse besätta denna del af Campagnan, hvilket senare icke är så osannolikt, att döma efter en förtrolig depesch till franske utrikesministern, hr Thouvenel, hvari Sardinien förklarar, att Markernas besättande varit enda medlet, att förebygga ett sammanträffande mellan fransmännen och Garibaldisterna. — Nekas kan väl ej att ett sådant sammanträffande skulle företett ett skådespel af stort intresse; vi vilje ej tänka oss möjligheten af att fransmännen skulle velat ställa sig emot Garibaldi, hvars blotta namn väcker sådan entusiasm öfver hela Frankrike. Fanti å sin sida började sin verksamhet med en proklamation till Lamoriciere, att draga tillbaka sina trupper och låta befolkningarne fritt uttala sina önskningar. Lamoriciere har förklarat sig intet ha att svara derpå, ty det anginge Antonelli. Den omständigheten, att Lamoriciere måst söndra sina trupper och sprida dem på de punkter, der uppror utbrutit, har tillintetgjort hans ursprungliga plan, mena somliga, och man tror derföre, att intet annat skall vara honom ötrigt än att innesluta sig i Anconas citadell och der lugnt afvakta händelsernas gång. De påtliga trupperna ha öfverallt, der de sammanträffat med Piemontesarne, gifvit sig fångna, efter att med några skott ha uppfyllt sin militäriska hederspligt. Om Orvietos kapitulation skrifves t. ex., att de påfliga trupperna först skärmytslat med en skara insurgenter, derefter dragit sig tillbaka till torget, skickat trenne parlementärer och kapitulerat, så att om aftonen kl. 6 den trefärgade italienska flaggan vajat från stadens torn. I Citta dell Castello lågo 70 påfliga gensdarmer, hvilka tillstängt stadsporten; men när Fanti lät bryta upp densamma, aflossade de sina gevär och gåfvo sig sedan fångna tillika med sjelfva guvernören 0. 8. V. I Viterbo har en antipåfvisk rörelse egt rum, och från Rom skrifves, att tillochmed der i den eviga staden stå 1,500 frivillige i ordning, för att skynda till Garibaldi. Den italienska flottan har redan anländt till Ancona, och Cialdini har erhållit befallning om alt så hastigt som möjligt intaga platsen, på det införlifningen må blifva ett raskt aflgjordt faktum. Fästningen skall angripas från I både landtoch sjösidan, hvadan man tror att Iden snart skall gifva sig, isynnerhet som dess skick ej lärer vara det bästa. Man afvaktar nu, huruvida S:t Januarii blod d. 19:de blifvit efter vanligheten utstäldt b 5 , i Neapel, emedan man gerna vill se om vänskapen mellan Garibaldi och presterskapet verkligen är så varm, att den kunnat få det berömda helgonets blod att flyta. Ofver konung Frans sväfvar alltjemt ett visst dunkel; men Garibaldi låtsar som om det ej mera funnes någon konung i landet. Diktatorn har befallt, att 50 krigsskepp skola utIrustas så, att de genast kunna rycka ut i 8 OMM Oe 2 REN MTI AO IRENE kampen och att de i Castellamares hamn liggande segelkanonbåtar skola förändras och förses med ångmachiner, hvilka redan blifvit beställda i England. Diktatorn har äfven utfärdat till neapolitanska armeen följande dagorder: Om J icke försmån Garibaldi som krigskamrat, em Ya SERA t -— Humbert! sade den gamle med fast stämma Jag gkall en dac oifva verkliot lif åt dessa