Göteborgsposten – 21 september 1860, sida 2

-— Humbert! sade den gamle med fast stämma, jag skall en dag gifva verkligt lif åt dessa djur, som du nu endast med vetenskapens tillhjelp ger förmåga att röra sig. — Min far, stammade den unge mannen, ni skämtar väl med mig? Mäster Eudes fäste en skarp blick på sin son. — Förstår du mig icke? frågade han med en viss oro. -— Nej ! svarade Humbert. Den gamle lärde sänkte hufvudet. — Icke heller han! mumlade han nedslaget. — Huru är det, min far? frågade mekanikern, då han såg det drömmande uttrycket i gubbens ansigte. Denne svarade icke. Hans son drog sig sakta tillbaka, säkerligen af vördnad, då plötsligen den inträdda tystnaden bröts af det skarpa, skärande ljudet från en hvisselpipa. Lejonet, pantern, björnen och apan sprutto till och tycktes oroligt lyssna. I detsamma slog klockan tio i ett ur, som var fästadt vid väggen. — Han! utropade mäster Eudes, hvars tankfulla panna hastigt jemnades, han! (Forts.)