Göteborgsposten – 21 september 1860, sida 1

— Min far, det vore vansinnigt och dess utom alldeles onyttigt. Han skulle i detta ögon: blick slita sönder hvar och en, som vågade kom: ma inom håll för honom. — Är detta din tanka? — Ja, min far. — Nåväl, öppna buren. Humbert ryggade häpen tillbaka. — Öppna buren för Bacchus? frågade han. — Ja, svarade den gamle. — Men, min far... — Har du ej sagt, att ingenting förmår verka på honom? — Jovisst. — Nå! jag skall kufva honom, jag, äfven i det blodtörstiga tillstånd, hvari han nu befinner sig, och jag skall med mina hundra år på nacken göra, hvad en tretio års ung man ej förmår uträtta. Öppna buren, Humbert, jag befaller det! Humbert tvekade ännu. — Har du ej hört mig? utropade magikern vredgad och grep tag i en jernstång, hvarmed man gemenligen brukade tukta djuren. Öppna buren. Beherrskad af den befallande ton, hvarmed dessa ord uttalades, närmade Humbert sig buren, hvari det förfärliga djuret röt och vrålade, och drog ifrån de båda riglar, som tillslöto dörren.