Göteborgsposten – 21 september 1860, sida 1

igenkänt honom straxt, och han var redan u sigte, då, såsom man förmodar, för att skaffa sig andra hästar i stället för de uttröttade han hade, han återvände till torget och red mot postbuset. Det beväpnade packet började att högljudt knota mot förrädaren, som hade såldt dem för tre carlini personen och uppstämde derpå ett väldigt hurra för konungen! (Viva il re!) Briganti svarade icke på ropet utan fortsatte sin väg, då två soldater, som långsamt laddat sina bössor, sköto på honom. Båda kulorna träffade hästen, som vacklade framåt ett litet stycke och derefter föll till marken med sin herre, Öfver femtio skott aflossades derefter mot generalen, när han försökte att stiga upp, och till slut störtade de ursinniga sig på honom med sina bajonetter och sleto honom i stycken. Sedan det blodtörstiga raseriet lagt sig, bortfördes kroppen till kyrkan för att begrafvas, men äfven dit förföljde kanibalerna sitt offer under ett nytt anfall af ursinnighet; de afryckte hans hår och skägg, kastade knallhattar i ögonen och beto af likets öron. Man vet ej om detta mord bör tillskrifvas ett verkligt hämndbegär eller antipatien mot en man, som, enligt hvad nu berättas, haft namn för att vara liberal, eller blott och bart det besinningslösa raseriets impuls och hoppet att underlätta plundring i staden och på landet genom den förskräckelse, som det rysliga dådet måste väcka. Det berättas att generalen blifvit vid sin ankomst till staden varnad af en bland sina subalternofficerare för soldaternas sinnesstämning. Det bör anmärkas att många officerare ännu till namnet innehade sina befäl; dessa stodo antingen såsom passiva åskådare af det långvariga mordet eller ock gjorde de föreställningar, som blefvo fullkomligt fruktlösa. Sedan illbragden var fullbordad, åtnöjde soldaterna sig med att plundra cigarroch vinbutiker. De började ropa A casa! a casa! och helt säkert begagnade sig många af friheten för att återvända hem. De klagade öfver att Briganti ofta låtit dem hungra under tre dagars tid. Något förvrängda och hvarannan motsägande berättelser om detta sorgespel mötte oss på vägen, och när vi nalkades staden, hörde vi flera versioner. Men i går qväll sökte jag erhålla de mest tillförlitliga uppgifter rörande denna sak af några bland stadens aktningsvärdaste innevånare, som sjelfva bevittnat det blodiga uppträdet, och som visat mig det ställe der den mördade generalens häst föll och sedermera brändes. Generalen begrofs om aftonen samma dag han blifvit lödad. Utan tvifvel är detta gräsliga dåd af mera vigt för general Garibaldis sak än ett vunnet fältslag skulle varit. Förhållandet mellan manskapet och befälet i den kungliga armeen och flottan yjorde redan förut tanken på ett ärofullt motstånd ill en orimlighet, men detta kallblodiga mord på n högre officer måste ha väckt den yttersta bestörtning hos konungens officerare, och knappast ågon bland dem torde vilja utsätta sig för de lubbla faror, hvarmed vän och fiende hota dem. Vi ha också nu hört sägas att general Viale, som örde befälet i Monteleone och beredde sig till örsvar, har dragit sig tillbaka till Cosenza, för SEEN —— 0