Göteborgsposten – 21 september 1860, sida 1

ridt mötte vi en åkande, som sade några ord till generalen. Garibaldi vände sig då till sina adjutanter och sände den ene af dem till brigaden Cosenz med order att rycka framåt. Derefter pekade han på den höjd, som låg framför honom och frågade om landsvägen gick nära intill den. Sedan kusken jakande besvarat frågan, åkte han dit, och vi följde efter. Från backen hade man en vidsträckt utsigt öfver både sjön och slätten, och Garibaldi gick, blott åtföljd af den ene adjutanten, uppför densamma och qvarblef der fulla två timmar, tagande genom sin tub den vida nejden i ögonsigte. Hans vagn och följeslagare fingo emellertid stå och sola sig på den redan då heta landsvägen; och bäst de stodo der, kommo generalerna Cosenz och Sirtori jemte många officerare af deras och Garibaldis staber, så att inom ungefär en timma vi voro omkring femtio ryttare. De flesta hade ganska tarfliga hästar, och några sutto på anspråkslösa åsnor. Bland de krigare, som läto sig nöja med sådana anspråkslösa gångare, igenkände jag öfverste Peard, Garibaldis originelle engelsman, kapten Berkeley och åtskilliga andra frivilliga, hvilka representerade alla europeiska nationer. Sålunda utgjorde generalen på backen och hans stab på fältet det enda avantgardet gentemot fienden. Ungefär efter halfannan timmas förlopp tågade brigaden Cosenz förbi oss; generalen intog då sin plats i spetsen för kolonnen och behöll den tills vi kommo dit, hvarest vägen till Gioia skiljer sig, från den till Mileto. Han valde den förstnämnde vägen och lemnade oss, blott åtföljd af sin vanliga lilla eskort. Vi redo mot Mileto och passerade snart förbi brigaden Cosenz. Sålunda voro vi — en brokig hop stabsofficerare, artister, partigängare och andra civilpersoner — det enda och verkliga avantgardet, en timmas väg framom närmaste trupp. I denna egenskap ankommo vi till Rosarno kl. 11 och funno denna by ännu vara ett rof för den bestörtning, som de i upplösning stadda kungliga truppernas närvaro injagat hos dem ända till några timmar före vår ankomst. Vi rastade några af de hetaste timmarne i Rosarno och begåfvo oss först kl. 5 på väg till Mileto, dit vi ankommo i skymningen. Neapolitanarne hade äfven här rymt fältet kort före vår ankomst. Huru stor förfäran dessa pultroner väckt hos den värnlösa befolkningen, visar den omständigheten att af Miletos tretusen invånare endast fyrtio stannat qvar. Då vi anlände, hade dock många redan återvändt till sina öfvergifna boningar, och några af de yngre och modigare hade väpnat sig, i hopp att få jemte oss förfölja den retirerande fienden. Det stackars folket hade också haft allt skäl till oro. Den förfärligaste tragedi hade utförts i deras åsyn. Det femtonde neapolitanska linieregementet, tillhörande brigaden Briganti, som tog så skamligt till flykten under drabbningen vid Piale och Campo, hade föregående dag vid middagstiden i ett tillstånd af öppet myteri lägrat sig med sina officerare på den lilla stadens förnämsta torg. General Briganti ankom, civilklädd och åtföljd af en enda betjent, till Mileto omkring kl. 12 och red öfver torget för att färdas vidare till Monteleone. Det tyckes som om hans soldater icke