Göteborgsposten – 20 september 1860, sida 1

ROR MERA EN NERE EDAEN TAS ulisserna, med imponerande tvärsäkerhet påtå att ingen af Stockholms nuvarande repreentanter kan räkna på att bli återvald för ästa riksdag; men jag hyser allt för stort örtroende för de Stockholmska valmännens unda vett, patriotism och frihetskärlek att ag skulle kunna anse en sådan profetia ega ågon sannolikhet för sig, då bland dessa nän finnas de, som skulle utgöra en prydnad ör hvarje lands representant. Hvad rikets andra stad beträffar, så erännes det allmänt att den är mycket väl re;resenterad, om än representanterna icke i ysande talaregåfvor kunna eller vilja täfla ned hufvudstadens. Måhända är hr Björck vorgareståndets inflytelserikeste ledamot; säcert är att ingen riksdagsman gjort regerinsen mera bryderi än han, liksom att den väntade seger den antinorska uppfattningen vann i borgareståndet, kan i främsta rummet illskrifvas honom. Jag skulle vilja tillstyrka alla, som ifra mot en representationsförfattning på bred basis, och predika om ,,bondregementets vådor att följa mitt exempel och bevista bondeståndets sammankomster. Aldrig har jag kännt mig angenämare öfverraskad, aldrig stoltare öfver att vara svensk, än när jag hörde allmogens representanter öfverlägga om fosterlandets angelägenheter. Hvilket förstånd, hvilken känsla, hvilket djupt intresse för det ellmänna uttrycka icke många af dessa redlige dannemäns ansigten! Med huru spänd uppmärksamhet följa de ej diskussionen i alla dess irrgångar! Huru återspeglar sig icke i dessa okonstlade natursöners anletsdrag hvarje ögonblickligt intryck, väckt af de mera framstående talarnes framställningar! Hvilken tafla, värdig den yppersta målares pensel! Och dessa talaro — hvilken talang nödgas man icke tillerkänna dem! Med huru stor värma, skarpsinnighet, klarhet och naturlig logik förfäkta de icke sina åsigter! Här ändtligen får man höra korta kärnspråk, klingande som svärdshugg — här gå orden, likt pilen från bågen, direkte till målet. Huru mycket skulle icke de lärda herrarne i det högvördiga ståndet, hvilkas fria föredrag likna trassliga garnhärfvor, ha att lära af dessa folktalare — denne klockare och dessa bönder, på hvilka de blicka ned med så sublimt förakt! Och hvad kan man icke ha skäl att vänta af den svenska bonden, när framdeles folkundervisningen lägger en bättre grundval för det blifvande sjelfstudiet, då redan under närvarande förhållanden sådana företeelser äro möjliga. Hvad de inom det fjerde ståndet herrskande åsigterna angår, så är det icke min mening att här uppträda som deras sakförare; de försvara nog sig sjelfva, såsom varande, i allmänhet, sunda, frisinnade och progressiva. Att ståndsintressena då och då gjort sig gällande mer än tillbörligt är, att en viss exklusiv bondskhet, såsom man kallat motviljan för inrymmandet af främmande elementer i ståndet, på senare tider bjert framträdt, kan icke — X seven