Göteborgsposten – 20 september 1860, sida 1

som det ansett syfta dit, Det anseende, som let sålunda förvärfvat, har i icke oväsentlig nån stegrats genom de nya elementer, som let upptagit i sitt sköte. Med skal helsales det också vid denna riksdags början af presteståndets deputerade såsom representationens kärna, och hvad som passerat sedermera har, allmänneligen taladt, varit väl egnadt att bekräfta detta omdöme. Under sådana förhållanden kan ett besök på det tredje ståndets läkare icke sakna intresse för någon upplyst tfosterlandsvän, och författaren till denna uppsats erkänner öppet att det var i högtidlig sinnesstämning som han första gången nalkades det rum, der så många ord blitvit uttalade och så många beslut fattade i fosterlandets och den sanna frihetens intresse. Det intryck man först erfar, när man väl hunni. placera sig på läktaren, är dock icke precist angenärat. Ty primo vänder, endast med undantag af talmannen, hela det vällofliga ståndet ryggen åt den nyfikne främlingen och omöjliggör dymedelst alla försök att studera anletsdrag och mimik hos de sittande ståndsmedlemmarne. Sekundo ligger det någonting alltför republikanskt i fiertalets hållning, någonting, som man snarare skulle förestållt sig hos den amerikanska eller den schweiziska republikens folkrepresentanter än hos det tredje ståndets medlemmar i vårt monarkiska och ceremoniosa Sverige. Man studerar tidningar eller konverserar helt obesväradt så snart amnet eller talaren ej intresserar, och man tillvägagår härvid med hela den tvärsäkra trygghet, som antyder att man anser sig vara 1 sin goda rätt, när man fördrifver tiden efter behag. Medgifvas bör dock att diskussionerna och omröstningarne, besynnerligt nog, sällan bära spår af någon sådan föregående ouppmärksamhet, äfvensom att man snart märker att det republikanska hos ståndet inskränker sig till dess yttre hållning och sthäfvor. För dem, som ha en viss spökrädåla för allt, som kan rubriceras såsom revolutionärt, torde det vara lugnande att genom en närmare bekantskap med ståndet erfara att dess så utskrikna liberalism är, allmänneligen taladt, af ganska nyktert och moderat slag. Det är blott i jemförelse med de tvenne första ståndens gråstenskonservatism, som den får en viss radikal anstrykning. Hufvudstadens representanter äro af mer än en orsak de, som i främsta rummet taga uppmärksamheten i anspråk. Deras val betraktades af den liberala sidan som en lysande seger, och de ha ingalunda svikit den tillit man hyste till deras frisinnade tänkesätt och progressiva tendenser. Måhända ha de gått längre härutinnan än en del af deras kommitenter beräknat; säkert är att den fasta position de intogo i den norska frågan midt under det den af de antinorska agitatorerna nppväckta stormen rasade som häftigast, bil dat ett svalg mellan dem och många ultra svenska valmän, hvilket icke så lätt torde komma att fyllas. Jag har till och med hör personer, som haft tillfälle att blicka bakon