Göteborgsposten – 17 september 1860, sida 1

rädiske, samvetslöse skurk. Den fege uslingen väntade sig att genast bli släpad bort till döden; ban knäböjde icke, utan kröp och krälade på marken för Garibaldis fötter -— en bild af djup förfäran, som starkt påminte mig om den scen i Rob Roy, der bedragaren Southron bringas inför den hämndgirige, qvinlige Macgregor. Hvem skulle väl kunna beskrifva den högsinnade Garibaldis vämjelse och afsky vid åsynen af så mycken förhatlig uselhet? Han ryggade tillbaka för det suckande odjuret som för en giftig orm, och det var först då den eländige förbrytaren vågade bönfalla hos honom att för hans älskade hustrus själs räddning tillgifva honom (denna Anita, som dött ett offer för hans äktenskapliga kärlek) som han blickade upp med dystert rynkade ögonbryn och befallde sina vänner, hvilka knappast kunde håila sig tillbaka från att bära hand på vidundret, att med våld föra uslingen bort från den mark han besudlade med sitt vidrörande. Han tillsade derefter lugnt officerarne vid nationalgardet, att hålla krigsrätt med mördaren, och öfverlemnade honom åt sitt öde. Vi lemnade Bagnara kl. 5 i morse. Garibaldi och hans stab redo på i raskt traf, lemnande sjelfva förtrupperna ett godt stycke bakom sig och trängande vidare in i ett land, som ännu var uppfyldt med hans kringströfvande fiender. Det fanns likväl ingen synnerlig oförvägenhet häri, emedan de modlösa neapolitanarne voro alltför glada öfver att få skynda bort från de länge förtrampade kalabresarne, hvilka de äro villiga att förlåta. Deras ädelmod står öfver all beskrifning. Ej ett hår har, så vidt vi hört, krökts på någon af de flyendes hufvud. Dessa sälja sina gevär till den högstbjudande och hem, hem! ljuder deras rop. Högst få, både af officerare och underlydande, tänka på att förena sig med patrioterna, hvilka ock skulle ha mera besvär än nytta utaf dem. Det är blott tre timmars ridt från Bagnara till Palmi; vi gjorde helt på vägen kl. 5 och togo oss en längre rast i en herrlig skog uppe på den höjd, som sväfvar öfver Palmi. Hvilket paradis är icke detta Kalabrien! Hvilka sköna och vidsträckta taflor upprulla sig ej för blicken vid hvarje ny krökning af den terrasserade vägen! hvilken ren luft under den friska men ej kyliga morgonen, innan dammet börjat uppröras af våra hästar! Höjderna, välsignade med en obeskriflig bördighet, äro ända upp till högsta spetsen höljda i en mantel af grönska. Vid hvarje steg längre inåt från sundet blir landet mera grönskande och skönt; växterna, som nu mindre besväras af den kalla och stundom häftiga brisen från sundet, blifva rikare och yppigare. Vi redo genom stora oliveskogar, hvilkas träd sköto högre upp i luften, än dem jag sett på Genuas viviera eller på höjderna vid Frascati och Tivoli. Detta lands territoriala rikedom är i sanning outsäglig och invånarne äro mycket välmående, oaktadt regeringens många bemödanden att utsina alla rikedomens källor; men handel och industri befinna sig i en sådan ebb, att landet gerna kan sägas vara alldeles utblottadt på silfver. Vi nödgas uppgifva alla inköp, emedan folket ej kan gifva oss tillbaka hvarken på våra napoleoner i guld eller ens på sitt eget lands piastrar. Värdshusvärden nödgas låta oss gå utan betalning, emedan han ej gerna kan taga 20 fres för ett glas vin och det skiljemynt han lyckas skrapa ihop för att ge tillbaka är en alltför stor börda äfven för den starkaste ficka.