Göteborg d. 15 September 1860. Det sker inga underverk numera, är en sats, som man ofta hör uttalas och sällan bestridas. Men man frestas verkligen att betvifla dess allmängiltighet, när man betraktar det stora skådespel, som nu uppföres i södra Italien. Några få månader ha varit tillräckliga för eröfringen af ett rike, mer ån dubbelt så måktigt som vårt fädernesland. Och hvem är eröfraren? Är det den väldige herrskaren öfver ett stort land, hvilkens minsta vink åtlydes af hundratusentals krigare? Ingenting mindre. Det är helt enkelt en enskilt man, en ridderlig äfventyrare, som dragit ut — icke för att frälsa en fången prinsessa från ett ohyggligt troll, utan för att befria ett folk som under sekler suckat under despotismens och hierarkiens dubbla ok. Och hvilka voro de första deltagarne i detta sagolika företag? En skara fria män, som, hänförda af den sköna drömmen om Italiens frihet och enhet, icke räknade sina fiender — såsom det heter om våra förfäder — och som derföre äro på väg att göra denna dröm till verklighet. Likt en lavin har denna skara alltjemt vuxit under den väldige anförarens oafbrutna segertåg, och nu hotar den att krossa den sista återstoden af dessa härar, som utgjort tyranniets bålverk. Den är förfärlig denna lexa, som Garibaldi gifvit Europas despoter. Han har lagt i öppen dag skröpligheten och otillförlitligheten af ett regeringssystem, som grundar sig