Göteborgsposten – 14 september 1860, sida 1

ria, som han berättade mig, verklig! Allteftersom han talade kände jag den slöja sönderslitas, som ombhöljt en del af min hjerna ... minnet vaknade åter upp. Ja...jagser nu detta slott, omgifvet af en mjuk grönska och med afgrunden nära intill sig ... En qvinna bar mig i sina armar... denna qvinna var skön. — Blanche! . . . Blanche! upprepade han och tycktes forska i sitt minne; det var vid detta namn, som en ännu ung och alltid rikt klädd man tilltalade henne... Denne man var min far! Grefve de Bernac... grefve de Bernac! sade han och lyssnade begärligt till ljudet af detta namn. Ahl... det namnet harjag ofta hört . Bernac! Blanche! Amiens! Giraud! ... Ack, de äro mina barndomsminnen ...de komma nui massa öfver mig! Den unge mannen utsträckte sina steg, liksom för att underhjelpa sin egen tankegång. — Denna förfärliga scen ...jag var närvarande der... jal fortfor han; hon står der . .. framför mig ...jag skrek, jag grät utan attförstå hela vidden af den olycka, som drabbade min familj. Denna afgrund . . . jag ser den . . . jag känner mig hänga sväfvande öfver svalget . Ahl... dessa sår, som söndermalde mitt hufvud och ända hittills förstört mitt minne ...