Göteborgsposten – 14 september 1860, sida 1

af höjderna. Hufvudanfallet gjordes derföre, under Garibaldis egen ledning i denna riktning, under det Bixio opererade mot centern, ned mot stenbron ; och venstra kolonnen ryckte mot kusten. Antingen neapolitanarne beslutat från första början att icke strida så särdeles förtvifladt, eller om de blifvit nedslagna af någon omständighet, vet jag icke, men nog af, både i centern och på högra flygeln gåfvo de genast vika. Endast på venstra flygeln försökte de att göra något motstånd. — Garibaldi hade med några man tagit i besittning en cascina midtemot deras position, för att hålla sig der, tills en tillräcklig förstärkning bunne anlända att göra ett anfall med bajonetten. Vid första försöket gåfvo neapolitanarne vika och kolonnen intågade i staden, jagande framför sig neapolitanarne, som flydde allt hvad tygen höllo mot andra ändan af Reggio. Emellertid hade Bixio äfvenledes intågat på stora gatan till Piazza di Duomo, såmedelst afskärande reträtten för de neapolitanare, som varit framför honom. Då neapolitanarne kommit fram till Piazzan, veko de af till höger mot den högre belägna delen af staden, och när de från en tvärgata kommo in på en större och öppen gata, som löper parallelt med hufvudgatan, stötte de tillsammans med Garibaldis kolonn. De frivilliga beredde sig på att anfalla, men hindrades af Garibaldi, som trodde att de skulle gå öfver till honom. I stället började neapolitanarne springa, förföljda af de våra, och åtskilliga togos till fångar, under det de öfriga förskingrades och togo kosan mot San Giovanni. Staden var sålunda rensad på kortare tid än två timmar från det första skottet lossades. Fästet ensamt var qvar. Förlusterna hade varit ringa å båda sidor. De skulle ha varit allvarsammare och måhända de våra ej segrat, om de neapolitanska ångare, hvaraf der ej voro mindre än sju, gjort såsom de gjorde i Palermo. Men de hade synbarligen fått befallning om att icke skjuta pä staden. De skickade blott några få skott mot vägen, under det kolonnen marscherade framåt, men upphörde att skjuta, när denna intågat i staden. Dessutom blef deras uppmärksamhet snart dragen till en annan punkt. Cosenz hade fått allting i ordning för att gå öfver till Kalabresiska kusten från Faro udde vid första underrättelse om anfallet på Reggio. Nitio båtar, fullastade med folk, lågo och väntade i sjön, der de ej bemärktes af den ende neapolitanske ångare, som förblifvit liggande qvar vid inloppet till sundet, under det de andra voro upptagna vid Reggio. Så fort de första kanonskotten hördes från Reggio bröto 60 båtar upp och ilade öfver till andra sidan, dit de hastigt följdes äfven af de öfriga tretio. Båda ångarne från Reggio och den som låg i sundet skyndade till, för att störta öfver båtarne, men allt hvad de kunde göra var att skicka några kulor öfver till strandan och krossa de tomma båtarne, medan trupperna, som dessa öfverfört, intogo en ställning på höjderna. Dessutom måste ångarne snart tänka på sin egen säkerhet, ty batterierna å Faro började nu öppna sin eld. Allt skjutandet, som vi följde med sådan oro från Messina, gjorde oss ingen skada och troligen äfven de andra föga mehn.