Göteborgsposten – 13 september 1860, sida 1

trå ta nnnttrtt antennen teaterns tens RR voro de ej tillstädes för att förhindra landstig ningen, då denna verkligen egde rum. Efter rekognosceringen ned mot Bagnara organiserades icke desto mindre en rörlig kolonn om 1,800 man, under general Briganti, som bröt upp för att följa major Missoris folk, och verkligen anlände ända till Cascina deForestani, utan att bli sedd. Då de frivilliga fingo se, att den utsända styrkan var så stor, drogo de sig tillbaka till skogarne, som betäcka bergskammen. 45 af Guiderna stannade qvar i positionen vid Cascina, för att betäcka reträtten. Men fastän neapolitanarne voro så öfverlägsna till antal, gjorde de dock ej något försök att anfalla, utan intogo en observationspost. De 45 guiderna följde derföre snart kolonnen, utan att oroas af neapolitanarne. Alltjemt följande Aspromonte!s bergskam, hade de frivilliga en svår 22 timmars marsch, utsatta som de voro för dagens hetta och nattens köld på dessa kala höjder, tills de anlände till San Lorenzo, på södra sluttningarne af Aspromonte, ofvanför Melito. San Lorenzo är bygdt på ett enstaka liggande sockertoppsberg, så att säga, hvilket skjuter högt upp öfver sina grannar. Detta var just en försvarspunkt, i händelse neapolitanarne skulle våga sig så långt in i Kalabrien. Den lilla truppen emottogs der, såsom öfverallt annorstädes, med öppna armar, och man beslöt att stanna der, till en ny landstigning egde rum, och omständigheterna sålunda blefve förändrade. För att icke tynga alltför mycket på den lilla, af endast 3,000 själar bestående befolkningen, skickades tvenne detachementer ut att skaffa proviant, och det var just ett af dem, som händelsevis inträffade i Melito just samma dag som Garibaldi kom dit, eller d. 19:de. Ett bud sändes genast till San Lorenzo, för att underrätta de öfriga af kolonnen om denna oväntade befrielse och gifva den befallning om att så snart som möjligt bryta upp, för att stöta tillsammans med Garibaldi. De begåfvo sig af med lättade hjertan, men kunde, oaktadt sin skyndsamhet, likväl icke komma i tid till platsen, utan sammanstötte med de våra först sedan striden hade begynnt vid Reggio. Såsnart Garibaldi fann att det var alldeles förbi med Torino, blef han ifrig efter att icke förlora tiden, och bröt upp d. 20 från Melito, alltjemt följande kusten. Vägen till Capo dellArmi, det forna Leucopetra, är 20 mil lång, hvaraf de första åtta utgöra endast en smal stig, på hvilken man oftast blott kan komma fram genom att gå en och en. Men ännu värre är det att vid denna årstid träffa på vatten. Detta var en stor svårighet inom en korps, som innehöll ett stort antal sicilianare. Af alla efter vatten begärliga varelser har jag aldrig sett några vara mera glupska än den sicilianske frivillige. Det tjenar till intet att söka öfvertyga honom om att ju mera han dricker, desto mera skall han behöfva dricka Han är i detta afseende mera oförnuftig än något djur; han kan ej passera någon brunn eller källa, utan att taga sin portion, och har så litet välde öfver sig sjelf, att han blir alldeles tokig, om han icke kan få tillfredsställa sitt begär. Garibaldi deremot, han har fullkomligt välde öfver