Göteborgsposten – 13 september 1860, sida 1

Dessutom sade jag till mig sjelf, måste jag, in. nan jag inträder på denna farliga väg, bevisa mig sjelf ovederläggligen, att vetenskapen icke är en tom formel och att Aldah icke bedragit mig Om det voro sannt, var ju dessutom grefve Henriks son långt ifrån mig och min första pligt var: innan jag sökte demaskera en brottslingshydra, att bispringa det förlorade barnet, som irrade omkring i Asiens öknar, och klart och tydligt bevisa dess rätta indentitet. Utan att rygga tillbaka för några faror eller besvärligheter, lemnade jag Frankrike, lemnade jag Europa. Under nära tre års tid genomströfvade jag förgäfves Syriens, Palestinas, Arabiens och Egyptens ödemarker, utan att dock kunna någonstädes inna ett spår att följa. Jag beslöt i min förtviflan att återvända till Europa, öfvertygad om att den jag sökte var död eller att vetenskapen, till hvilken jag hyst oinskränkt förtroende, endast ljugit. Jag befann mig i södra delen af Egypten: Barcas ödemark låg öppen framför mig ända till nafvet. Jag hoppades kunna finna i Tripolis ett fartyg, hvarmed jag kunde komma till Siilien eller Italien. Jag begaf mig i väg... Jag har nu i tolf dagar irrat i öknen, utan tt möta en enda mensklig varelse. Gud har ledt er mot mig . .. hoppet är åter