Göteborgsposten – 12 september 1860, sida 1

———— — — — we —————————— kan på vårt statfolk och våra tjenare. Dessas belägenhet, om ock befriade från ögonblickets tryckande behof, aro dock i hög grad osjelfständiga och prekära. Hvad som gör deras läge så plågsamt, är isynnerhet känslan deraf, att de ej hafva någon bättre framtid för sig, utan att, sedan de sjelfva en gång öfvertagit ett litet jordtorp eller hemmansdel, detta beroende och denna osäkerhet kommer att fortfara, fastän under en något förändrad form. Inträder ett annat förhållande, kände stattor-. paren och tjenaren blott att hans nuvarande läge vore en öfvergångsperiod till något bättre, skulle äfven deras karakter häraf njuta den helsosammaste inverkan. De små jordarrendena skulle under sådana förändrade förhållanden blifva eftersträfvade som ett afundsvärdt mål, och hvar och en arbetare skulle bemöda sig att göra sig så känd, att han företrädesvis kunde vara den, som kunde komma ifråga vid besättandet af en sådan ledighet, och skulle de lagstiftningsåtgärder, som vi här vågat föreslå, sålunda hafva det mest välsignelsebringande inflytande äfven på dessa arbetsklasser. Vi veta dock mer än väl, att föga vinnes genom en mängd reglementariska föreskrifter och lagstadganden, så vida det ej lyckas att, såsom vi förut sagt, värma sinnena och höja tänkesätten, ty först i den mon, som detta sker, skall det störa samhällsproblemet blifva nöjaktigt löst. Dock, åt den enskildes bemödanden får ej saken ensamt öfverlemnas. Statemakterne måste träda emellan, för att, hvad på dem ankommer, verka för frågans realisering. Att detta också är statens pligt, såvida den vill verka för sin höga bestämmelse och arbeta för slägtets upplysning och forädling, torde ej kunna bestridas; och först i-den mon, som den vet att arbeta för detta stora mål, skall den ock vara värd benämningen at ett kristet samhälle. Att tidpunkten för sådana gemensamma strätvanden är inne, derför vilja vi gerna se ett bevis uti vår tids filantropiska sträfvanden. Vi vilja uti dessa se en fläkt af den anda, ,,som vill en från all mannamon frigjord menniskokärlek för alla, af den anda, som vill, att ,,vi skola älska hvarannan inbördes. I den mon, som samhället framgår på denna stråt, i den mon, som det ur dessa sina sträfvanden krönas med framgång, i den mon skall det ock känna ändamålet med sin bestämmelse uppfylldt, och se sig dagligen tilltaga i inre kraft och yttre välmåga. I den mon åter, som egoismen och sjelfkärleken få ohejdadt framrasaj; i den mon, som samhället delas i priviligierade och opriviligierade; i den mon, som arbetarens rättigheter beröfvas honom, hans menniskovärde underkännes — i samma mon skall det ock se sin kraft bruten och sitt välstånd förminskadt, ty ,Är yxan satt till roten, då stundar furans fall — om gammal eller ung — Till döds, om bonden hungrar, till döds du hungra skaj Då vet du, att sorgen är tung. Då vi nu afsluta denna uppsats, återstå oss ännu ett ord. Man vill måhända anmärka att den varit för lång samt innehållit en mängd fakta och specialiteter, som ej kunnat intressera en stor del af den läsande allmänheten. Vi veta mer än väl, att det finnes en tidningspublik, bland hvilken den jargonen