Göteborgsposten – 12 september 1860, sida 1

Dessa siffror äro vältaligare än hela volymer. — Men saken har en ännu mörkare sida. Vid nödens sida står alltid brottet som en trogen följeslagare. Vi sakna för tillfället materialier att kunna uppgifva kostnaderna för fångvården öfver hela riket, men hvilka ofantliga summor deraf årligen uppslukas är lätt att inse, då man besinnar en mängd med vårt rättegångsväsende sammanhängande förhållanden. Enligt justitie-statsministerns embetsberättelse för 1850 finner man dock att endast inom Skaraborgs län hvar 88:de innevånare blifvit anklagad och hvar 102:dre sakfälld för brott, samt att förbrytelserna emot eganderätten utgjort det jemförelsevis största antalet. Att detta redan i och för sig sjelf är dystra betraktelser, kan ej nekas, men deras dysterhet ökas ännu mera, om man besinnar att fängelsernas befolkningar till största delen utgöras af en gång idoga och aktningsvärda arbetare, hvilka genom nöd och brist blifvit förda in på brottets bana. Vi se sålunda, att saken allt för väl kan betraktas från ekonomiens synpunkt, och att stora och vigtiga skäl förefinnas att se saken äfven från denna sida, men då dessa höra till det, ,som man icke ser, torde det dröja, innan dessa motiver hinna att tillräckligt in-; verka på allmänna omdömet. Vore det likväl så, att man ensamt behöfde vädja till sådana skäl för att få detta ämne uppmärksammadt och behjertadt, skulle saken vara hopplös. Så illa är det dock ej, ty vi äro öfvertygade att, om blott allmänna uppmärksamheten blir tillräckligt fästad på detta ämne, om man blott kommit att inse, att ej allt härutinnan är som det borde vara, skulle många varma hjertan vinnas för arbetarens sak. Men i en fråga sådan som denna är det icke nog att några hundrade, ja, måhända några tusen personer med värma och intresse omfatta saken: den måste bereda sig plats såsom öfverläggningsämne på sockenstämmor, i hushållningssällskaper, vid landtbruksmöten. Sedan den sålunda hunnit att intränga i det allmänna rättsmedvetandet, skall den sjelf veta att skaffa sig gehör inom våra lagstiftande församlingar, hvilka då ej, såsom hittills, skola anse den som en fråga af mera underordnad beskaffenhet, utan skola veta att gifva den sin rätta plats bland en af dagens och samhällets lifsfrågor. Hvilka välsignelsebringande verkningar en lagstiftning, som betryggade jordtorparen och den mindre hemmansbrukarens ställning, skulle medföra på hela den jordbrukande arbetsbefolkningen, skulle den snart inse, som vill egna denna fråga någon större uppmärksamhet. Han skall inse, att den icke blott skulle medföra den helsosammaste inverkan på dem, hvilkas vilkor genom här föreslagne lagstaganden skulle blifva i så väsentlig mon förbättrade, utan att den äfven skulle hafva ett det helsosammaste inflytande på de båda andra klasserna af den arbetande jordbruksbefolkningen. Icke nog således, att den skulle så småningom förvandla denna så ofta tröge, liknöjde och krypande torparen till en sjelfständig, idog och, i viss mon, intelligent man, som, om han ej kunde lemna någon rikedom till sina barn, dock i dessa medfödda anlag, skulle lemna honom ett det dyrbaraste arf, utan den skulle äfven i viss mon utöfva denna inver