Göteborgsposten – 11 september 1860, sida 1

på herrgården, för att utgöra s.k. hjelpdagar, utan betalning eller, i lyckligaste fall, för en dagspenning, som vida understiger den vanliga i orten gällande lönen. Dessutom åligger det ofta mannen att, på samma vilkor, utgöra s. k. öfverdagar. Om nu ett mansdagsverke i orten gäller 1 rdr och ett qvinsd:o 75 öre, och torparfamiljen under hela sommaren — den enda tid då någon arbetsförtjenst finnes — måste arbeta på herrgården för hälften af denna dagspenning, inser man genast hvilken förlust detta skall medföra för den fattiga arbetarfamiljen. Detta är ett oskick, som, med högst få undantag är gängse öfver hela landet och man låter det med god smak passera, utan att ens tänka på det, snart sagdt rättsvidriga, för att ej tala om det omenskliga, i ett sådant beteende. Man invänder i sitt eget intresse, att den på så sätt besparade arbetskostnaden utgör en del af arrendet på torpet, men man glömmer att nämna, det man redan förut, genom det från jorden ti!l hufvudgården utgående arbetet, åtnjuter en mer än tillräckhg inkomst — en inkomst, som vanligtvis vida öfverstiger nettobehållningen från den jord, som man har under eget bruk. Af ett vanligt s. k. tredagstorp — ett sådant, som förut tagits till norm för våra beräkningar — som vanligen utgör omkr. 4 tunnl., åtnjuter egaren ränta på ett kapital af omkr. 1,700 rdr eller omkr. 25 rdr netto pr tunnland. Har han således dragit den inkomst, som han med skäl kan påräkna, från sin jord, så faller det ju inom obillighetens gränsor att fordra än mer, derföre att man möjligen kan utpressa ännu någon rdr, utan att torparen blir ruinerad. Hvad vill man då! höra vi den sig för saken intresserande läsaren och synnerligast mannen af yrket otåligt utropa. År ej jordbruket redan nog förut betungadt med afbränningar af de tusende slag! Ar ej jordbrukarens skuldsatta belägenhet ett tillräckligt bevis att hans inkomster ej tåla någon nedsättning! Allt detta medgifves och hvad vi önska och fordra är således icke så mycket en nedsättning i de nuvarande små jordarrendena, som icke mer ett noggrannare begränsande af torparens och husbondens inbördes skyldigheter. Vi fordra att den senare äfven må få några sådana emot sin arbetare samt att dennes arbete måtte blifva ansett som hans kapital, hvaraf eganderatten bör lika mycket respekteras, som under hvilken annan form som helst, och vi fordra dessutom att hans ställning måtte blifva tryggare, hans besittningsrätt säkrare, än som nu är fallet. Hvad man möjligen på så sätt skulle i ett afseende förlora, skulle man säkerligen hafva, mångdubbelt igen genom att få se den nu ofbast så slöe, om sitt och andras så liknöjde, arbetaren så småningom förvandlad till en dog, villig och intelligent menniska, hvilkens bättre egenskaper och förmågor skulle väckas ill lif och verksamhet i den mon, som han såg sitt menniskovärde erkänt och sin framid betryggad. (Forts.)