Göteborgsposten – 11 september 1860, sida 1

derlägsen, hade han, dels för att värja sig och dels uppretad af smärtan af de i ansigtet erhållna slag, begagnat sin motståndares jagtknif, som under kampen fallit ur skjutväskan, och dermed gifvit honom några lindriga styng. Dagen derpå kom underrättelse att unga xx låg sjuk samt att man för hans räkning efterskickat läkare. Längre fram på dagen kom länsmannen, åtföljd af ett par fjerdingsmän, för att häkta den unge mannen. För dessa berättade han lika öppet som för föräldrarne förloppet af sitt sammanträffande med Xx — Vid den straxt derefter vid ortens domstol började ransakningen vidhöll han sin en gång afgifna bekännelse och blef, på grund af denna samt tvenne drängars vittnesmål, dömd till 1 års och några månaders fästning. Då unga X4 efter någon tid tillfrisknade, var hans första handling att öfvertala fadren att uppsäga det ifrågavarande torparfolket från sitt hemman. Då sonen sedermera utstått sitt straff, samt nedslagen och misströstande lemnade fängelset, beslöt familjen, att med några hundrade rdrs besparingar, emigrera vill Amerika, hvilken föresats också sattes i verket följande år. Med ungefär dessa ordalag berättades oss ofvannämnde sorgliga tilldragelse, och vi minnas ännu hvilket djupt intryck den då gjorde. Reflexionerna göra sig sjelfva. Ytterst derföre att en ung flicka ej velat lemna sig till pris åt en vällustings begär och derföre att hennes bror velat näpsa den unge herrns oförskämdheter och slutligen derföre att föräldrarne ingifvit sitt barn en sträng sedlighetskänsla — ty man besinne att dessa på intet sätt varit inblandade i rättegången — dömes nu brodern till fästning och föräldrarne tvingas att i ett annat land söka en utkomst, som blifvit dem förnekad under deras eget fäderneslands, mot arbetaren så oblida lagar. Man må härvid invända att en sådan händelse, som den här anförda, har få sina motstycken, men detta bevisar intet, då en sak, sådan som denna, kan passera. Hvad de andra ofvan anförda händelserna beträffar, så höra äfven dessa till undantagstallen — men hvarför? Jo derföre att arbetaren sjelf känner det ovissa i sin ställning, hvarföre an ej vill äfventyra att använda tid och nöda på förbättringar, för hvilka han ej blir illerkänd någon ersättning. Detta åter alstrar en slöhet och indifferens, som å sin sida utifvar det menligaste inflytande icke blott på let närvarande, utan äfven på det uppväxanle slägtet, som allt som oftast emottager ett outplånligt intryck af exemplets makt. Men vad som dock ej hör till undantagsfallen, är let förhållande, att man i allmänhet pålagt ordtorparen allt för hårda vilkor. Icke nog sålunda att han har en mängd bestämda skylligheter sig ålagde, utan på de ställen, der contrakter med torparen finnas upprättade, er man äfven sådana bestämmelser som t. ex. tt hustrun efter tillsägelse skall infinna sig