Göteborgsposten – 10 september 1860, sida 1

jför ett sådant plötsligt entledigande ej ä Jatt söka i ofvan anförde orsaker, utan få man, om man vill göra sig underrättad on orsaken till ett sådant steg från husbonden: Isida, ej sällan höra ett sådant naivt svar som I Jag kunde aldrig riktigt med den karlen! leller han var stursk och näsvis. På sådant skäl anser man sig hafva rit tighet beröfva, icke blott en, utan flera men. niskor deras framtida existens, derföre att mannens uppsyn eller våsen i öfrigt ej föll husbonden i smaken. Den förnämsta sturskheten kunde måhända dessutom bättre öfver. sättas med sjelfständighet, en oförmåga att efter husbondens nycker låta trampa sig under fötterna, ett, om ock omedvetet, begär att se sitt menniskovärde erkänt. Vi veta få mera konventionella begrepp, än just detta, så ofta användt gent emot arbetaren, och anse för vår del, att detta så ofta missbrukade ord mången gång ej är annat än en viss sjeltkänsla, som, vid ett hårdt och nyckfullt behandlingssätt, måste skaffa sig luft, om också då någon gång under en kanhända mindre passande form. Till mensklighetens och husböndernas heder är det oss en glädje att erkänna, det sådana skäl, som de sist anförda, högst sällan användas för att skilja arbetaren ifrån Sig; men det är nog att sådant kan ske. Det ligger något för känslan ovilkorligt revolterande uti den tanken, att en sådan handling kan begås under skydd af lagen, och är det således mot denna brist i vår lagstiftning, som vi ifra. Detta är dock ej den enda brist, som ligger denna till last angående husbondens och arbetarens inbördes rättigheter och skyldigheter. Under hvilka omständigheter som helst, från de mera lyckliga, då ömsesidigt kontrakt förefinnes, till den, då arbetaren helt och hållet är öfverlemnad åt husbondens godtycke, blir torparen nemligen nästan aldrig tillerkänd någon ersättning för de förbättringar, hvarpå han måhända nedlagt ett halft lifs verksamhet, då han af en eller annan orsak måste frånträda sitt torp. Han kan hafva mottagit ett sådant med t. ex. 3 tunnlands areal och tio år senare kan denna möjligen vara fördubblad. Såvida man vill erkänna den sanningen, att arbetet är ett kapital, så blir det ett rån, icke mindre afskyvärdt derföre att det begås under skydd af lagen, i fall man på ett eller annat sätt vill atan ersättning sätta sig i besittning af de genom detta vunna resultater. Få exempel vå ett sådant våldförande af eganderätten innas ej, och vi skulle i så fall kunna framsomma med dussintals fakta. Då säkerhet i vesittning alltid är första vilkoret för omtänkamma ansträngningar, uppstår ovilkorligen inder motsatta förhållanden en indolens och tt armod, som icke blott för den, som det lärmast angår, utan äfven för samhället kunia medföra de menligaste följder. Men icke og med att arbetaren på så sätt kan på en ång beröfvas sina genom svett och mödor jorda besparingar —-detta osäkerhetstilltånd, detta medvetande af att ej han såväl