Göteborgsposten – 10 september 1860, sida 1

inträffar så ofta, att det icke bör väcka förvåning, och ansigtets och figurens likhet är icke alltid något bestämdt arf för barnet. Alla detaljerna i den af mig noggrannt ge, nomlästa domen medgåfvo mig ej längre atttvifla och den unge grefven påminte mig i hvarje ögonblick så artigt och förekommande om det förflutna, att jag icke längre tvekade om att i honom 8e det barn, som jag svurit att återfinna en dag. Hvem hade varit den verklige mördaren och hvem hade bortröfvat den unge grefven? detta var en ogenomtränglig hemlighet, hvilken äfven skulle bli outredd, alldenstund grefve de Bernac hade, då han räddade sig ur flykten, dödat sina föräldrars mördare och, efter hvad han sjelf bekände, kastat liket i en afgrund, som aldrig mera skulle lemna det tillbaka. Jag bodde någon tid på slottet, men jag märkte snart, att min närvaro derstädes var besvärlig för grefven, och beslöt derföre att återvända till Paris. Jag hade rönt ett dåligt intryck och hade gjort allt möjligt, för att bekämpa det. Af någon oförklarlig känsla kände jag ett slags antipati för detta barn, som jag tvärtom ansåg mig ha bort älska af hela mitt hjerta och min själ. Jag fann hos grefven ett öfverlägset för