Göteborgsposten – 10 september 1860, sida 1

stånd och en fin bildning, men bakom detta skymtade ett torrt, kallt, egoistiskt och ofta grymt hjerta. Jag lemnade slottet, denna gång fullkomligt öfvertygad om att jag aldrig mera skulle återvända dit, och reste tillbaka till Paris, för att söka förströelse och glömska i arbetets sköte, lemnande honom, som Gud synts så kraftigt beskydda med sin mäktiga hand, i ego af sina färders arvedel. Indiern stannade ånyo i sin berättelse. Marc hade med djup uppmärksamhet åhört honom! men på den känsla af oro, som lästes i hans behagliga och vackra ansigte, hade nu följt en fullkomlig nedslagenhet och en isig köld. — Således, sade han sträft, således existerar sonen till grefve de Bernac, han har blifvit återinsatt i besittning af sitt namn, sin rang och sin förmögenhet, han är rik, lycklig, och er mission är uppfylld ? — Ännu icke! inföll indiern och reste sig hastigt upp. — Huru då? — Grefve de Bernacs son lefver, jag tror det, jag är säker derom, men han är ej i besittning af arfvet efter sina fäder. — Hvad! det är således en dikt, allt hvad ni berättat mig? — Ingalunda.