Göteborgsposten – 8 september 1860, sida 1

a a såsom ett uttryck af denna, veta att göra sina, om än aldrig så forhatliga, företrädesrättigheter gällande, än då dessa, trots den tydligt nog uttalade allmänna meningen, söka att ställa sjelfviskheteus och egennyttans fordringar sig till godo. Vi minnas huru vi en gäng vid denna tid i ett slutet sällskap vågade yttra vår oförgripliga mening härom, samt att vi gingo ända derhän att vi ansågo oss utan öfverdrift kunna påstå, att negerns lott i vissa fall var lyckligare än våra arbetares. För att kunna draga någon nytta af sin slaf föder dess egare honom åtminstone bättre, än vi föda våra, Han vårdar sig visserligen ej om slatvens högre intressen, men detta göra icke heller vi. Någonting i den vägen yttrade vi, och vi minnas hvilken storm at ogillande dessa ord då uppväckte. Kanhända skall mängden at våra läsare instämma härutinnan. Man skall måhända tala om ,falsk pathos, att ,paraleller ej duga etc. Nåväl, vi äro beredda härpå, men vi äro ock beredde att styrka våra påståenden med skäl, som ej skall kunna jäfvas. Sålunda medgifva vi visserligen, att vi ej kunna sälja vära arbetare, deras hustrur och barn, vi kunna ej öppet berötva dem deras döttrar, för att ulltredsställa våra lustar, vi kunna ej piska våra tjenare till döds, utan att lagen derför ställer oss till ansvar och, hvad mera är, vi kunna, mirabile dictu, sedan två (säger 2) år tillbaka ej hvarje dag slå dem gula och blå, under namn af en högst faderlig husaga, förstås. Allt detta medgifva vi, men man får väl ej anse att ,paralellen ej duger, derföre att den i någon mon divergerar. Men slategaren kan änn mera: han kan beröfva sin arbetare all sjelfständig framtid — detta kunna ock vi. Han kan berötva honom hans med svett och möda förvärfvade egendom — detta kunna ock vi. Han kan medelst öfveransträngningar och en dermed ofta följande moralisk förslappning, helt och hållet bryta hans andliga kraft och på så sätt försätta honom i ett slags försoffning, hvarigenom alla högre intressen, ja, till och med det religiösa lifvet så småningom går förloradt —-allt detta kunna ock vi, och hvad värre är, vi göra det äfven; ty, ehuru många lyckliga undantag finnas härifrån, så är det dock här som öfverallt, att dessa ej bilda reglen. Man skall måhända anse det nog djerft och äfven obefogadt att komma med sådana beskyllningar emot ett helt samhälle. Det må så tyckas, men vi vidhålla dem dock, ty den der icke är med mig, han är emot mig heter det, hvilket här vill säga detsamma som: har icke allmänna meningen gjort till sin uppgift att motarbeta ett veterligt ondt, utan låter det oanmärkt passera, eller hvad än värre är, har ej samhället hunnit att bilda sig ett konstant omdöme i dess vigtigaste frågor — då är det sjelf ansvarigt för de missbruk, som fått eller får insteg inom detsamma. Så ser man huru i en fråga af sådan vigt som denna, år efter år, riksdag efter riksdag försvinna, utan att hvarken pressen eller den lagstiftande makten finna nödigt att åt detta ämne egna den uppmärksamhet, som det obestridligen förtjenar. Vid våra landtbruksmöten, hvilkas uppgift det väl odisputeradt borde vara att förmar TRATT RER SENSE LA RR