Göteborgsposten – 8 september 1860, sida 1

VO VAN Solen hade ännu icke höjt sig vid horisonten och skymningen tillät honom ej riktigt tydligt urskilja de omgifvande föremålen. Den resande fortsatte sin väg, då han helt plötsligt tyckte sig höra klagorop. Han stannade, såg sig uppmärksamt omkring och lyssnade med spändt öra. Han blef snart öfvertygad om att han ej misstagit sig. Men hvarifrån kommo väl dessa klagoskri? Han såg intet, som ådrog sig någon särdeles uppmärksamhet. Slutligen närmade han sig, ledd af de högljudda suckarne, till randen af hålan och såg då en mensklig varelse hängande i grenarne till en buske, hvilken såmedelst skyddat den från att falla. Den resande var modig och rask. Utan att tänka på den fara han lopp, steg han från hästen och började djerft en halsbrytande klättring utför branten. Gud var säkerligen med honom, ty han uppnådde busken, efter att ha mer än tjugo gånger varit nära att falla. Han fann då, att denna menskliga varelse var ett barn. Han tog den lille i sina armar och började klättra upp. Men om nedstigandet utgjort ett riktigt problem af styrka, skicklighet och vighet att lösa,