Göteborgsposten – 8 september 1860, sida 1

— —L 2 sexa te OO LL ———— EROX ———— — NE ——ON—O—OO me sitt lif under aldrig förut insedda, ja, ej ens avade lidanden? Man kände, att man här hade den sannaste, om ock grymmaste verklighet framför sig; man kände, att de taflor, som här upprullades för våra blickar, ej voro blotta dekorationsmålningar, utan inre sanning och verklighet; man kände, att de handlande personerna hade, så att säga, kött och blod och ej blott voro några allegoriska skeletter eller romantiska molngubbar. Härutinnan låg måhända orsaken, hvarföre man kände sig så ovilkorligen bortryckt af händelsernas ström, avt man understundom tyckte sig sjelt utgöra en af de handlande personerna: man harmades med George och Cassy och gret med Lilly. Huru månget sinne kände sig ej upptändt af ädel hog att kunna uträtta något för denna olyckliga folkstam, hvars menniskovärde och menniskorätt blifvit på ett så himmelsskriande sätt förhånade och trampade under fötterna! Och huru bittert kändes ej ofta medvetandet att hvarje tanke härpå endast måste vara ett öfvergående svärmeri utan den aflägsnaste möjlighet att i någon mon kunna realisera dem! Mången sol har sedan dess bergats, och dessa intryck med sina tusende andra hafva bortspolats af den sig ständigt framhvälfvande tidsströmmen, för att lemna rum för andra lika litet varaktiga; och den menniskovänliga stämma, som en tid genljöd kring hela den civiliserade verlden, tyckes endast hafva varit ,,en ropandes röst i oknen, ty år efter år påläggas dessa olyckliga allt tyngre kedjor, dag efter dag förmörkas deras utsigter att få sin menniskorätt sig tillerkänd, och millioner äro de blodstårar, som der dagligen utpressas af egennyttan och sjelfviskheten. Menniskovannen förtviflar att den förbannelse, som tyckes hvila så tungt öfver denna forkastade stam, någonsin skall lösas. Innerligt känna vi oss dock för vår del öfvertygade, att ,, Han, som ser från änden till begynnelsen och som , håller rättvisans vågskål i sin hand, skall, när han finner rätta ögonblicket vara inne, veta att lossa slafkedjan och återgifva de nu så förkastade och förtrampade sina menniskorättigheter. Vi minnas som i går den tid, då detta ännu var i hvar mans mun. Vi minnas ock huru varmt äfven vi delade det allmänna medlidandet och huru äfven vi kände oss betagne af samma ifver att förmå uträtta något för dessa olycklige, men vi minnas ock, huru en känsla af missmod ofta trängde sig in på oss, Jå, vid allt detta tal om de olycklige Negrerna, ej en enda tanke uppstod, att det ej stod så alldeles rätt till med våra egna arbetare och att mycket dervidlag borde och kunde vara annorlunda. I hela detta känslosvall — någonting annat var det, tyvärr, ej — låg något af det ler fariseiska: ,jag tackar dig Gud, att jag ej är, som andra menniskor, som rätt innerigen retade oss. Man vidgick ej, eller rättare, man ville ej vidgå att många jemnförelsepunkter verkligen lågo hvarandra helt nära i råga om den så kallade frie arbetaren hos 088 och slafven på andra sidan hafven, och att dessa, så underligt detta än må låta, allleles ej utfalla till vår fördel; ty det ligger nemligen en ej ringa skillnad deruti, då de orivilegierade klasserna inom ettt samhälle, inder skydd af lagen och allmänna opinionen,