Göteborgsposten – 3 september 1860, sida 1

Denne man, som dittills ännu aldrig älska och sedan aldrig mera skulle älska, var jag. Indiern gjorde en paus. — Olyckligtvis, återtog han genast, måst jag resa redan följande dagen. Jag lemnade grefven, utan att anförtro honom något om mit möte dagen förut, och jag aflägsnade mig med själen uppfylld af de dystraste aningar. Dessa skulle icke bedraga mig. Tvennc månader derefter fick jag veta, att en förfärlig olyckshändelse drabbat den jag älskade, En annan hade äfven hänförts af Blanches skönhet; men denne andre var en usling, en grof bandit, som lik ett vilddjur förhärjade hela Frankrike, endast följande utan ånger eller samvetsqval sina egna råa böjelser. Den eländige visste alltför väl, att den ädla flickan skulle stolt och med välförtjent förakt tillbakavisa en passion, som tändts i en så låg själ, och beslöt derföre taga sin tillflykt till våld och list. Han låtsade lemna landet, derpå återvände han en natt med några af sina vänner, angrep Blanches boning, som var illa försvarad af blott en enda betjent, och bortröfvade den arma flickan, med hvilken han flydde undan. Sex månader förgingo, hvarunder man ej fick höra det ringaste från Blanche.