Göteborgsposten – 3 september 1860, sida 1

Af en verldsrymd för hans vingars par Är — en bur det enda han har qvar! Förr i trotsig flygt, i krets på krets, Steg han djerft mot sjelfva stjerneringen, Och slog ned på alpens högsta spets Ibland molnen, för att hvila vingen — Etherns blåa hvalf försvunnit sen, Och hans alp är nu — en alnshög sten! Se med fällda vingar i sin grop Dagen lång han sitter att begapas Af en hjertlös eller tanklös hop, Som i allt hvad under solen skapas, Stort som ringa, blott ett medel mer För sin råa njutningslystnad ser. Du som väger i din hand hans lott, Fångens, som du här försmäkta låter, Var barmhertig, om du hjerta fått, Och gif honom lif och frihet åter! Var barmhertig ... Nej, var rättvis blott. Och gif honom döden med ett skott! Död är också frihet — och till slut Ack den enda, som oss väntar alla! Lycklig den, som när hans lif släcks ut, Kan med frid i hennes armar falla, Och ej dömes af sitt eget jag, Att han bröt ett annat väsens lag! Ax. Kb. km ———————X———TS— — —— — — ——— ——