de kunna hafva af heder och tro för patriciskt guld. Allt hvad patricierna göra är bra, åtminstone lustigt och förlåtligt, äfven om några skulle vilja kalla det för illa och oförskämdt. Det borde icke förundra om man här hade hört hända detsamma som Holberg i sina Moralske Tanker berättar om en norsk student vid namn Mecklenborg. Densamme blef en gång i Paris af en sweitzare, som vaktade porten till ett hötel, der för tillfället någon solennitet var å färde, åtspord hvem han var och då han svarade: Monsieur de Mecklenborg, blef han genast med stor ärebevisning införd såsom hertigen af Mecklenburg. Jag förutsätter att studenten egde hållning och värdighet åtminstone som en löjtnant. Rätt lustigt — och apropos det här kommer jag ihåg en annan historia. Filosofen Socrates, en fredlig medborgare desslikes, blef en gång öfverfallen och slagen då han hemgick från någon konsert. Efter att hafva legat inne och njutit låkarevård uppträdde han i det offentliga och visade sin särade panna, på hvilken han hade tecknat: N. N. fecit, fast på grekiska. Jag vill icke med dettas anförande påstå att herr Wibell bort göra så, ty det är icke åt hvar och en gifvet en socratisk panna, jag tycker det redan är en god sak, att herr W. och hans advokat vågat sätta pannan emot den farliga och ganska stora makt, som någon gång samhällsvådlig, alltid förargelseväckande ligger fördold i det sig s. k. finare folkets ton och beteenden mot det verkliga och egentliga folket. Det är icke så mycket ett simpelt slagsmål utan hjeltarnes och deras vänners anda eom man bör utfara emot. B. P.