Göteborgsposten – 3 september 1860, sida 1

NN —J—— k,k!t— -Hvad! i Frankrike finner man således flera lejon, panthrar, hyenor och lodjur, än här i skötet af Afrika ? — Nej; men menniskorna derstädes äro talrikare; det var det jag menade. Indiern teg liksom om han velat samla sina minnen ; derpå återtog han: — Då jag för mer än tretio år sedan befann mig i Picardie, bodde en skön och förtjusande ung flicka vid namn Blanche nära grefvens slott. Hennes far var en fattig adelsman, som dött i konungens tjenst, och Blanche tillbringade sina dagar ensam utan förmögenhet och familj, och utan att framför sig se någon annan framtid än slöjan och vistandet i en klostercell. Då Blanche en afton återvände hem från en närbelägen stad, åtföljd af en enda betjent och ridande på sin svarta häst, mötte hon en ung ryttare. i Då han såg henne vara ensam, bad han henne om tillåtelse att få beledsaga henne. Den unga flickan gick in derpå, emedan hon såg sig ha att göra med en man af börd. Ryttaren hade, vid betraktandet af Blanche, funnit henne mycket skön; hans själ tjusades af hennes tal och då han tog afsked af den unga fickan, förde hon med sig sin följeslagares hjerta.