Göteborgsposten – 3 september 1860, sida 1

ställe i frid och ro röka sina cigarrer, af prima eller ultima qvalite. Det är väl en gammal sats, som säger att, om något är dyrt, så smakar det också bättre och kanhända är det på denna grund, som lagstiftarne förmena att ,Ångbåten genom sitt hogre pris skall erhålla proportionsvis mera behag än Havannan. Men, jag glömmer mig; det är icke på lagstiftarnes smak, som det nya förslaget hvilar, utan kantänka på en öm känsla för vår helsa, d. v. s. statens helsa, som genom det öfverhandtagande cigarrökandet lär lida betydligt. Väl har icke de statistiska tabellerna någon kolumn för sådana som rökat ihjel sig med tobak, men det kan väl hända att några riksdagsrökgubbar liksom känna i lutten den skadliga miasman af den moderna cigarröken, när de sjelfva sitta och meditera vid den gamla erkändt förträffliga sjöskumspipan. Det förekommer mig härvid som om det nu vore blott en ny sida af den konservatism, som röstar mot civilisationens framgång på jernvägar och mot det ljus som fostforstickorna upptända. Bättre och mer bepröfvadt är det, menar den, att åka på rapphöra, att nyttja flinta och fnöske och så äfven att sätta sitt förtroende till ,,Hoppet än till ,,Napoleon, ,Pepita, ,La patria och hvad de allt heta dessa tusende cigarrsorter. Att lägga hinder i vägen för cigarrökandet är en motsägelse, en inkonseqvens, då man nyss gjort en smula afröjdning för religionsfriheten. Och cigarrmamsellerna, dessa älskvärda minuthandlande, som sälja en cigarr och gifva eld på köpet, hvad skola de taga sig till? Nu är man icke så noga i vexlingen, för vänligheten och det goda priset gitver man gerna ett eller annat öre för mycket och på denna förtjenst lefver Ida, Clara och så många andra. Men förståndet skall säga att det är alldeles för mycket att betala fem stycken beskattade cigarrer samt en af Claras vackra blickar på samma gång. Man skall hemta sina rökbehof direkte hos fabrikören och fruntimmerna skola stänga butiken för att gå till kungs och anhålla om att blifva telegrafister, renskrifvare i något kollegium eller kanske kongl. sekreterare. Min cigarr tog slut och min betraktelse för dess skull går upp i rök. Så ha vi än litet att causera om löjtnanternas lif och allt det der. Ännu äro de intressanta dessa unga män och det ser ut som de i Djurgårdsstriden och i andra små äfventyr, hittills gömda för verlden, redan tillkämpat sig en liten bit af odödligt namn. Detta skall också blifva mer äradt och aktadt än man trodde, såvida herr Beckman, deras försvarare, en lille bitte man, men stor i orden, lyckas vindicera åt sina hufvudmän tron på den mandom, det mod och den förtjenstfulla esprit de corps, hvarmed de vid uppträdet så särdeles utmärkt sig. Den der skolläraren, som för betalning lofvade vittna till det bästa han kunde, är icke så mycket ett bevis på någonting dåligt, utan fastmer på den höga ståndpunkt i anseende våra junkrar förstå att skaffa sig, jag vet ej på hvad sätt. Plebejerna blicka upp till sina patricier med öfvertro på deras förträfflighet. De äro tjenstfärdiga, trogna som hundar, de offra gerna hvad oem RR RT REK RE KRKXKXRL BR RER LX RR