Göteborgsposten – 1 september 1860, sida 1

NNE stjäl indirekt; de andra bry sig ej om att iakt taga en sådan grannlagenhet. Ett svagt me del att förekomma det skamlösa tjufveriet, ä! användandet af en dirwan eller dörrvaktare hvilken kostar 6 rupier i månaden. Allden stund han tillhör en annan kast eller stan än de öfrige, gör han sig ett nöje af at upptäcka deras bedrägerier. Han visiterai dem allesammans då de gå ut ur huset, fö att hindra dem bortbära något tjufgods. År europcen till på köpet gift, och ha: barn, måste hvart och ett af dessa hafva er ayah, en uppasserska, hvilken är nästan lik: förarglig och besvärlig som en syce. Dessa: löner äro ej så bestämda som de öfriges, mer under 10 rupier får man ingen som ens kan kallas duglig till hälften. Europ6ernas lif i Indien utmärker sig genom overksamhet. Sjukdom och hetta göra dem snart oförmögna att på en hel dag uträtta hälften så mycket som de i Europa kunna verkställa på två timmar. Af denna Svaghet och slapphet hos herrarne begagna sig de infödde tjenarne på alla sätt. Tacksamhet är en känsla som icke finnes inom en hindus bröst. Indiens andra plåga låter sammanfatta sig under ett enda ord: Mosquito. Just medan jag nedskrifver denna rad sitter en dylik plågoande på min hand. Till storleken står mosquiton efter våra husflugor. Dess kropp liknar ett kummin-korn, och benen äro nästan hårfina. Bettet åstadkommer ett sår som är så litet, att det ej synes förrän inflammation begynner. Det såkallade mosquitonätet, hvilket om nätterna omgifver sängen och är alldeles oumbärligt, skyddar ej blott mot mosquiterna utan äfven mot hundradetals andra insekter, af hvilka många ha ett högst vidrigt utseende. Alla surra och sjunga de oupphörligt och göra understundom tillsammans ett larm som är högre än ljudet af en menniskoröst. Förra natten, skrifver en på detta sätt plågad person, kunde jag icke sofva. Jag stod upp ur bädden, tillslöt åter omsorgsfullt förhängena och framträdde till nattduksbordet. I oljelampan som i ett indiskt sofrum brinner hela natten om, fann jag en högst otäck insekt, af en art som jag aldrig förut sett. Kroppen liknade till form och färg en stor dadelkärna; hufvud och ben voro tjocka och det förra betäckt med ett fiberartadt hylle. Vingarne voro lika flädermusens. Jag tackade försynen att jag haft mitt mosquitonät och deraf skyddats för det gemena djuret, hvilket nu fått ett ofrivilligt bad i den heta lampoljan. Det var nu dödt; jag uttog det och besåg det noga följande morgon. Det hade en gadd, för hvilken man säkerligen gjorde klokast i att hålla sig ur vägen så mycket som möjligt. Alla dessa insekter bita och sticka så snart de komma åt, och Jag har nu för ett mosquitobett måst hålla mig nom hus hela fjorton dagarne. Sällsynt är let ej att finna en af de så giftiga Eobraornarne i badrummet. De se ut som ålar, och deras bett är oftast dödande. Finner man Pn, gör man bäst i att genast börja söka efer den andre, ty de hålla sig för det mesta parvis. Myror åro äfven mycket talrika och leras bett göra mera ondt än mosquiternas, nen läka lättare. För öfrigt äro de många so———— tr 5 3 7. Tors VV VV Va