Göteborgsposten – 1 september 1860, sida 1

linne och bandager ... Hvar var jag? jag kar icke säga det!...MHvaraf hade jag fått denn: sjukdom ? ...jag vet icke; men sedan har jag alltid tänkt, det någon förfärlig händelse, möjli gen ett fall ned i en afgrund, satt mitt lif i fara, ty hela hufvudskålen var betäckt med ärr. Indiern steg lifligt upp. — Visa mig dessa ärr, sade han. Marc tog af sin fez och blottade sitt, enligt arabernas bruk, afrakade hufvud. — Jag förstår! jag förstår! mumlade indiern. Hufvudskålens skadande kan mången gång alldeles tillintetgöra minnet. — En skicklig mohrisk läkare, som jag rådfrågat, var af samma åsigt, sade Marc. — Men har erinringsförmågan sedan återkommit ? — Ja, men jag ihågkommer blott hvad som händt efter sjukdomen. — Och... när ni ransakar edra minnen... hvad finner ni då? — En cländig tillvaro. Fastän mycket ung, blef jag, såsom det tyckes, såld till en armenier -jag var slaf. Det var då jag lärde arabiska ... ED gammal kristen slafvinna, min kamrat i sorgen, vårdade mig. Hon bibehöll mig i Kristi religion, som en gång måst varit min, och oaktadt min husbondes försök att förmå mig afsvärja den, vägrade jag dock att bli mahomedan . . .