Göteborgsposten – 1 september 1860, sida 1

Fastän arabiska språket blifvit det, hvaraf jag var tvungen att begagna mig, glömde jag dock ej franskan, på hvilket jag dittills uttryckt mig och då jag var ensam, talade jag med hög röst detta språk, som blifvit mig desto dybararc, som ingen annan än jag kände det... Slutligen . .. jag var då omkring femton år gammal . . . kände jag mig ej längre kunna härda ut. Jag bröt då mina bojor, lurade vaktarne och flydde ut i ödemarken. Jag har nu i tio års tid lefvat ensam här i naturens sköte. Jag jagar lejonet och panthern och hvar tredje månad beger jag mig till närmaste stad, för att utbyta mina djurskinn mot hvad jag till mitt närmaste uppehälle behöfver. Jag har på detta sätt genomströfvat en del af Asien, Egypten och kusten ända till Tunis. Jag har i fyra månader hållit mig i denna del af ödemarken, der jag, såsom ni sjelf kan se, finner rikligt hvad jag behöfver. Seså, min värde reskamrat, nu känner ni mitt lif lika bra som jag gör det sjelf. — Huru gammal tror ni er vara? frågade indiern, som uppmärksamt lyssnat till den unge mannens berättelse. — Litet mer än tjugofem år. — Men ni måste ha talat franska äfven med andra, för att ha kunnat bibehålla det så rent. — Under mina uppehåll i städerna har jag ofta träffat på menniskor, som just talat franska,