Göteborgsposten – 29 augusti 1860, sida 1

nog den anblick, som erbjudes af dessa gränslösa slätter, på hvilka de nomadiska stammarne sträfva omkring sedan flere sekler tillbaka. Barcas ödemark företer ingenting eget, om icke möjligen att vattenkällorna der äro måhända ännu sällsyntare och de med palmer, oranger och dadlar bevuxna oaserna förekomma mindre ofta än i öfriga delar af Afrika. Den person, som nu vågade sig ut midt i detta haf af fasta, men derföre ej mindre olycksbringande och trolösa böljor, än de som skumma i det verkliga hafvet, bar öfver Arabens hvita burnus Syrierns mörka kåpa och på hufvudet Tunesarnes röda fez. Han var klädd i vida turkiska benkläder af hvitt linne, hvilka slutade i ett par stöflor af rödt skinn, broderade med silfver. Sadeln på hästen var af rödt sammet och med ett efter arabisk mod upphöjdt ryggstöd, och de breda stigbyglarne voro af massivt silfver. Han bar i högra handen en lång lans, hvars skarpa och hotande jern stolt blixtrade i solskenet. Tunga pistoler, en då ännu ovanlig krigslyx bland Araberna, hängde på ömse sidor om sadeln, vid hvars knapp dessutom var fästad en liten yxa med krökt skaft och väl poleradt hufvud. På hästens länd låg liket efter en panter. Djuret, som nyss blifvit dödadt, hade i venstra