Göteborgsposten – 29 augusti 1860, sida 1

vidtagas. Ordentliga krigsråd äro okända hos oss, och detta är en stor fördel; men hvar och en som har något ur eget hufvud att säga, eller några observationer att meddela eller råd att gifva, vinner gehör om han vill framträda. Hvad besluten angår är det en man som fattar dem. Det är mycket intressant att observera det sätt hvarpå Garibaldis beslut fattas. Initiativet kommer nästan beständigt från honom sjelf. Hans själ synes vara den rikaste och mest verksamme. Han vet bättre än någon annan, att i en folkrörelse, och med volontärsoldater, som han har, är det farligt att stanna länge och lemna dem i overksamhet. Dessutom är han angelägen att sluta sitt företag och återvända till sin ensliga ö, Caprera. TI stället derföre att såsom andra hvila på sina lagrar, söker han friska sådana. Andra tänka beständigt att deras företag icke blifvit tillräckligt förberedda; han återigen tror att medlen alltid äro tillräckliga, förutsatt att det finnes tillräckligt med god vilja. Sedan han en gång antydt en ny plan, sättes andra sinnen i verksamhet, och förslag följer på förslag. Under detta mellanstadium skulle de som ej känna Garibaldi nästan vilja förneka honom denna energiska beslutsamhet för hvilken han har så stort rykte. Men de som känna honom se i denna tvekan hans snilles ifriga verksamhet, då det söker efter det rätta sättet att gå tillväga. Detta varar tills ögonblicket för handling är inne. Då är det som vaknade han ur en dröm. All tvekan är borta, order följer tydligt på order och med en fasthet som visar, att beslutet är oåterkalle-. ligt. Men Garibaldi väntar dervid att en hvar skall sjelf utveckla dessa order. De innehålla vanligen blott den allmänna id6en; enskiltheterna öfverlemnas åt befälhafvarens eget omdöme. I slagtningar är Garibaldi mindre hvad man menar med öfverbefälhafvare än en hjelpare i alla svårigheter, alltid närvarande vid den mest blottställda punkten samt lifvande och upprättande modet. Med vanliga underbefälhafvare, vane vid rutin, skulle sådant vara farligt; men de fleste af våra äro böjda att följa detta system, och för brist af nödiga order behöfver man på ingen punkt att frukta. På qvällen gjordes alarm. Omkring kl. nio hördes en hop musköttskott i riktningea af Piano di Terranova, der våra förposter stå. Messinaboarnes inbillningskraft, upphettad af historien om Clarys hotelser i händelse af en landstigning Calabrien, framkallade genast den förmodan, att han denna gången hade gått tiden i förväg; också plefvo de som togo sin aftonpromenad på gatorna inom ett ögonblick mycket reducerade till analet. Jag skyndade! till stället och fann vårt folk redan under vapen. Det ligger åtskilliga stora kloster i denna del af Messinas omgifninsar, och dessa användas nu som baracker; der var således en betydlig styrka till hands. Den oehöfdes dock i detta fall icke. Alarmet hade förorsakats deraf att neapolitanarne afskjutit ett lussin skott och sedan sprungit sin väg. Hela len långa linien var öfvergifven, då jag anlände, och så långt man i det bleka månskenet kunle se, var icke en fientlig soldat ute. Allt var klart utom de tre ljussken, som beteckna ingånss —ÅÖÖÅÖÖÖÅAÖÅEAENEÖEÖX XEÅTEXEEEEEENEE JL -0 TEE RER VV VV