Göteborgsposten – 29 augusti 1860, sida 1

VIII. Ödemarken. Tre år före den tid, då vår berättelse börjar, det vill säga i Augusti månad år 1602, under den heta årstid, som gör af Orientens ödemarker stora bakugnar, och då solens klot, rullande på en molnfri himmel, med sina brännande strålar öfvergjuter den smäktande jorden och de uttorkande vattnen, red en man, på en arabisk springare af den renaste race, i skridt öfver den ofantliga slätten Barca, som i sin midt genomskäres af gränserna mellan Egypten och Tripolis. Det är svårt att gifva dem, som ej känna till den, någon sann föreställning om den afrikanska ödemarken. En oöfverskådlig slätt, der intet fängslar blicken, en riktig sandocean, som sammangjuter sig vid horisonten med den blyfärgade himlen, en uttorkad naken mark, betäckt med dvergartade palmer, hvilkas hopslingrade grenar bilda ett ogenomträngligt nät, och hvilkas af solen uppbrända och af orkanen sönderslitna blad knappast kunna skiljas från det träd de tillhöra, sådan är nära