Göteborgsposten – 24 augusti 1860, sida 1

Då han hörde hvilken förtrolighet, som egde rum mellan främlingen och de båda ädlingarne, log han med synbarlig tillfredsställelse, men när han så fick veta La Guiches duell och hörde hvilken verksam del baronen skulle taga i detta möte, då darrade han och höjde sina hopkäppta händer upp mot himlen. Han skyndade upprörd ut ur värdshuset och in i allgen. Slutligen tycktes han bli något lugnare. — Nej! nej! mumlade han för sig sjelf, det är omöjligt, att Gud skulle fört honom ända hit, för att öfvergifva honom i samma ögonblick han skall nå målet! Det skulle vara en hädelse att tvifla. Han öppnade derefter boken, som han tog ur sin ficka, säkerligen för att ge sig lugn, och syntes snart vara alldeles fördjupad i sin läsning, i det han långsamt riktade sina steg mot det ställe, der de Bernac och de Benzeville väntade sina motståndare, till hvilka dOrnay nyss begifvit sig. Då han gick förbi den förre, vände han långsamt bort hufvudet och en åtbörd af ytterlig öfverraskning åtföljde den blick han kastade på grefven. — Han! mumlade han. Attytterligare tvifla, det skulle vara att häda försynen. Guds finger är synligt.