Göteborgsposten – 24 augusti 1860, sida 1

grannskapet. Det var under dessa tidiga morgonpromenader nära byn Quarto i bergen kring Genua, som han utarbetade planen till sin landstigning på Sicilien, liksom han på Piazza di Ficos höjder beslöt sig för det djerfva anfallet på Palermo. Fyrtornet vid Faro kommer väl säkerligen också att blifva platsen der någon stor ide af honom kommer att födas, ty cj en enda morgon går förbi utan att Garibaldi synes på denna sin favoritplats. Hans närvaro vid Faro under denna tid är dock äfven nödvändig, för att påskynda och lifva arbetandet på de verk, som der hålla på att utföras. Garibaldi dröjer aldrig för att vänta på någon, lika litet som Tiden sjelf, och jag lät mig derföre angeläget vara att stiga upp med dagen. Han bor i kungliga palatset, och har som vanligt lemnat de större rummen åt sin svit. Sjelf har han slagit sig ned i ett litet hörnrum, hvilket på en gång utgör hans sofoch arbetsrum. Han hade just klädt sig, då jag inträdde hos honom, och gick fram och tillbaka i rummet, som var sparsamt upplyst af morgonens första gråaktiga ljus. Kaffe med några hårda skorpor hade blifvit framsatt till frukost på ett litet bord, betäckt af papper, medan i de andra delarne af rummet lågo i pittoresk oordning papper, modellvapen, reffelgevär, muskötter, svärd och revoölvers, prof på soldatrationer och cigarrer. Han välkomnade mig med en bhjertlig handtryckning, gick några slag i rummet stannade åter och frågade mig: Kommer ni ihåg Carmedella Morte af Ugo Foscolo? Då jag erkände min okunnighet, började han för mig deklamera det med allt det uttryck, som kan inläggas i denna sublima sång. Då han slutat satte vi oss ned att dricka kaffe, talade om poesi och om den öfverlägsenhet som verst sciolti ha öfver rimmade skaldestycken. Vagnen var i ordning och vi foro genom de ännu tysta gatorna mot Marina. Det är omkring nio miles väg till Faro. Nästan utefter hela denna sträcka ligga boningshus, villor och byar. Den intill staden närmast liggande delen af vägen, är i vanliga tider under sommaren den egentliga aftonpromenaden. Också är denna nejd bra vacker, med på ena sidan den djupblåa sjön, i hvilken Messinas hvita hus och murar spegla sig, samt de pittoreska fiskarbåtarne uppdragna på land och på den andra de rika kullarne, som gå ned ända till vägen, betäckta af en djupgrön, tropisk vegetation. Framför en ligger i en graciös kroklinie den sandiga udden, med Faro på sin yttersta spets. På andra sidan sundet höja sig Calabriens berg och Villa San-Giovannis samt Reggios hvita byggnader, badande i sjön. Man har svårt att säga om denna tafla är mera tjusande då den öfvergjutes af aftonens varma kolorit än när den höljes af morgonens rosiga dimslöja. Ehuru solen knappast hunnit gå upp då vi lemnade staden, voro likväl det fattigare folkets boningar redan öppna. Barnen lekte på hafsstranden, och de äldre tittade ut genom fönstren eller stodo i dörrarne, för att helsa sin frälsare, såsom de kalla Garibaldi. Män, qvinnor och barn tycktes betrakta honom som en gammal bekant och helsade honom med sina bästa leenden. De passa —ri— 5 a