Göteborgsposten – 24 augusti 1860, sida 1

ordentligt på då han kommer, ty de veta att han hvarje morgon skall göra det. (Genom att sålunda ständigt se honom, tyckas de anse sig ha rätt att fordra det han äfven skall känna dem. Framför allt vakta barnen på hans vagn och försumma aldrig att ropa sitt Kvviva Garibaldi! Det är ett slags tillgifvenhetens popularitet han på detta ställe åtnjuter, som är vida skild från den, hvilken eljest så bullersamt brukar egnas stora män. Också är Garibaldi just rätta mannen att uppskatta detta slags popularitet och att underkasta sig dess tyranniska fordringar. Hvar och en väntar att mötas med en blick af igenkännande, ett förtroligt leende, en lätt nickning eller något dylikt. Allt detta skulle uttrötta hvarje annan än den, af hvilken det fordras. Han emottager en hvar, han lyssnar till en hvar — i sanning ej litet arbete i ett land, der hvarenda en börjar sitt tal med verldens skapelse eller någon annan, så der temligen aflägsen period. Under dessa oupphörliga nickningar och helsningar tillryggalade vi de fem milen till byn Pace, hvars lilla värdshus var upptaget af kustfarare, och hvars pretentiösa kyrka betäcktes af en sprucken kupol. På andra sidan denna by blefvo husen sällsyntare och trädgårdarne större. Vi foro öfver åtskilliga torra flodbäddar och kommo sedan ut på en smal landtunga emellan tvenne saltvattenssjöar, beryktade för sina ostron, hvilka tillochmed skola vara bättre än de man tager i Mare Morto, nära Baia. Då vi öfverfarit landtungan, kommo vi till byn Faro Inferiore och utanföre denna till den nakna, sandiga landtunga på hvars yttersta punkt fyrtornet ligger. De neapolitanska ångarne voro denna morgon mycket sysselsatta och innan vi lemnade staden kunde vi se fyra af dem kryssa emellan Messinas udde och Villa San Giovanni på motsatta kusten. Jag vet ej om det var af en händelse, eller om de sågo oss, men de tycktes böjda för att hålla oss sällskap. De följde oss, allteftersom vi foro framåt, och hunno samtidigt med oss till grannskapet af Faro. Tre andra ångare voro redan der, och alla sju tillsammans började nu med största intresse observera hvad vi hade för oss. Om vi avancerade, gjorde de detsamma; drogo vi oss tillbaka, drogo äfven de sig tillbaka. Garibaldi tycktes knappast märka deras närvaro. Utanföre byn stego vi ur vagnen och gingo ned till arbetena vid fyrtornet. Innan vi hunno dit, passerade vi de kanoner som ditförts från Palermo och Melazzo, och hvilka nu voro upplagda i en respektabel linie utefter hafsstranden. Första timmen efter vår ankomst egnades åt inspektionen af denna materiel och af arbetena vid verken, der några hundra man höllo på att uppgräfva den sandiga marken. Sedan detta var slutadt, uppstego vi på fyrtornets gallerier, från hvilka man njuter en storartad utsigt öfver sundet. Nästan midtemot sig har man staden och klippan Scylla; närmast derintill ligger Torre di Cavallo, beherrskadt af ett stenbatteri. Der nedanför slingrar sig emellan sluttningarne Kalabriens enda för vagnar farbara väg. Litet till venster om Torre di Cavallo sor man halfvägs upp i bergen en stor platå. Detta är Campo, så kalladt, emedan fransmännen un