Göteborgsposten – 23 augusti 1860, sida 1

mycket prata och skämta de med hvarandra Enligt den konvention som Medici afslutat, kun na officerarne gå in till staden, beväpnade me sidogevär, men soldaterna deremot obeväpnade Under de första dagarne såg man en hel mäng af båda delarne, hemtande saker och effekter son de under det hastiga utrymmandet icke hunni föra med sig. Nu ser man sällan några neapo litanare inne i staden, troligen emedan dess: promenader gåfvo anledning till många rym ningar. D. 1 Augusti. I dag på förmiddagen skulle det af Medic afslutade stilleståndet upphöra eller prolongeras General Clary begärde en sammankomst med Ga ribaldi sjelf. Denne blef bifallen och hölls Casa Fiorentino, der Clary och Medici hade sit första möte. De vilkor som under det senar blifvit bestämda, hafva alla strängt hemlighållits och den enda punkt man känner är Syracusas och Agostas utrymmande. Men detta är endas transaktionens minst vigtiga del, ty vi hafva nm verkligen kommit derhän, att vi blott litet bry oss om besittningen af ett par fästningar med 200 kanoner emellan sig, eller ens om Siciliens utrymmande. Vi sträfva mot ett högre mål, och ändock förblindar denna oerhörda framgång in. galunda Garibaldi, hvilken ännu i detta ögonblick är färdig att lyssna till hvarje nytt förslag förutsatt att det stora mål, han satt sig före derigenom kan vinnas. Under dagens sammankomst framställde Garibaldi för första gången de vilkor, på hvilka han skulle stanna i sitt SCgerlopp. Man afslöt ett vapenstillestånd på fem dagar och general Clary afreser i qväll till Neapel för att framföra vilkoren. Han skall återvända på aftonen d. öä5:te. Hvad dessa vilkor beträffar, gå de ut på att för alla praktiska ändamål förena södra Italien med det norra, utan att helt och hållet afsätta bourbonerna. — Det är en af dessa entusiastiska ideer, som blott Garibaldi kan falla på, och hvilka jag fruktar att menniskorna äro för småsinnade för at utföra. Det är nemligen fråga om icke mer och icke mindre än ett kungligt brödraförbund och om en assimilation af de båda rikena, hvilka skulle ha en arm och en politik. Såsom den der längst vandrat på vägen, hvilken eder till Italiens frihet och oberoende, skulle naturligtvis Viktor Emanuel hafva befälet öfver armeen och leda italienska politiken; Neapel skulle med ett ord följa Sardinien och assimileras ned Italien, men bibehålla sin regentfamilj. Det första steget till en sådan assimilation skulle rara ett utbyte af trupperna. Sardinska trupper skulle föras till Neapel och neapolitanska norrut, ör att undergå en helsosam förändring och på letta sätt blifva nationaltrupper. På samma sätt kulle det ställas med flottan. Konstitutionen kulle bli densamma, som i norra Italien redan ir gällande. — Tullinien emellan de båda rikena kulle borttagas. Detta är de hufvudsakligaste vilkor som raribaldi fordrat; om de antagas och utföras, är ;ourbonernas makt att göra ondt för alltid bruen. Emellertid fortgå förberedelserna, som om nan ej väntade sig något resultat; och isanning,