Göteborgsposten – 20 augusti 1860, sida 1

oIc. ErTenumeration emottages 1 D. FE. Bonniers delning sker dersammastädes samt hos Aug. Trapp ia, if. d. Callenii ljushandel, hörnet af Kyrkoa vid f. d. gamla Masthuggstullen, hos J. P. Löfgren Tidningens Byrå är i Huset N:o 5 vid Smedjegatan RN (trodde nemligen att det var han som för bjudit de kristne att afresa. Jag blef förd till en by ungefär 2 mil längre bort, hvarest chefen bodde. Under vågen dit mötte jag hopar af qvinnor och barn i ett förskräckligt eländigt tillstånd; deremot syntes inga män, de hade alla blifvit dödade. Om jag varit en engel, kunde jag ej hatva blifvit mera välsignad; ty de stackars varelserna fingo icke förr syn på min uniform, än de föllo ned för mina fötter, kysste mina händer och besvuro mig att rädda dem. Jag förstod naturligtvis ej deras språk, men tolken öfversatte hvad de sade. Druserchefen emottog mig mycket högtidligt. Han och jag sutto ned och drucko kaffe, medan alla de lägre cheferna stodo omkring oss med obetäckta hufvuden. Jag berättade honom, det jag kom med anhållan från min kapten, att han skulle låta de olyckliga qvinnorna och barnen få embarkera hos oss, utan att vidare oroas; jag sade att engelsmännen tyckte om druserna och beundrade deras tapperhet, men blott så länge de icke misshandlade qvinnor och barn, ty om de gjorde det skulle engelsmännen blifva deras fiender. Den gamle höfdingen yttrade, att de aldrig krigade med qvinnor och barn, att de gerna skulle tillåta dessa att embarkera, och att de beväpnade druserna endast hade i uppdrag att skydda dem. Jag bad honom derföre genast sända ned dem till stranden. Jag blef helt förvånad öfver deras stora antal; i stället för 2 å 300, såsom vi hört att de skulle vara, fanns der åtminstone 1,500, och det förskräckligaste var att man knappast kunde upptäcka en man eller en öfver tolf år gammal gosse ibland dem; de hade alla blifvit slagtade — makar, bröder, fäder, hvarenda en. Stackars menniskor, de tycktes öfverlyckliga att få bege sig derifrån, och då de kommo ned till stranden, hade jag stor svårighet att hindra dem från att kasta sig i sjön; jag måste tillochmed sjelf draga upp ett par stycken, som störtat sig i bränningen. Vi hade blott åtta båtar, men dessa började lasta med all skyndsamhet, hvilket var ett mödosamt företag, enår qvinnorna och barnen måste bäras genom den förskräckliga bränningen till båtarne. Likväl arbetade våra blåjackor väl och med gladt mod; men jag måste erkänna att de gåfvo ett otillbörligt företräde åt de vackra flickorna, så att jag ibland blef tvungen att ge dem särskilda order då någon gammal matrona skulle ombord. Somliga af qvinnorna och barnen voro illa sårade; dessa sår hade de fått då deras masar och fäder dödats i deras armar. Så snart ;n båt blifvit fullastad, begaf den sig till skepvet. Efter två timmars strängt arbete voro våra däck så tätt packade som möjligt; ej en enda plats var ledig. Kanonbåten var full af lyktingar från Sidon och kunde ej heller rymna flera personer. Solen hade redan gått red; bränningen blef allt häftigare; två eller re af våra båtar hade kantrat och blifvit uppastade på land och ännu fanns det dock NA AA SE AEA na