Göteborgsposten – 20 augusti 1860, sida 1

I kan förstå, blott uppe i molnen! Vare sig huru som helst, mina herrar, jag är dock god adelsman, och j kunnen, utan att derföre vanhedra er, trycka min hand! Vid dessa ord kastade baronen en stolt blick på sina nya vänner; men denna blick hade ej något utmanande, utan egde detta uttryck af stolthet, hvilket är helt naturligt hos en man, som känner sitt eget värde. Markisen och chevaliern bugade sig ännu en gång. — Vi tvifla så litet derpå, sade La Guiche, att vi ifrån denna stund anse er för vår förtrogne vän, hr baron; och vi önska af allt hjerta, att ni å er sida må betrakta oss på samma sätt. Färjan uppnådde i detsamma venstra stranden och baron Grandairs häst satte foten på marken, i det han skakade af sig vattnet och andades djupt. Den gamle sergeanten på andra flodstranden hade med ögonen orörliga följt denna scen. Då han såg den unge främlingen kasta sig i floden, utstötte han en lång rad af mustiga eger: — Dyjefvuln anamme! han vill ej att man skall tro honom ha ljugit! Se bara, han är ju midt i Seinen! Den andre hade rätt: hvilken natur