Göteborgsposten – 17 augusti 1860, sida 1

na af den fullkomligaste ödemark, ännu tjusa den resande, som är nog djerf att vandra genom sandöknarne och bland de laglösa beduiner, som besöka dem. Åfven Baalbeck, på halfva vägen emellan Damascus och kusten, höjde mot himlen sitt praktfulla soltempel, hvars storartade pelare och architrav, såsom de hungrande horder tro, hvilka häromkring beta sina hjordar, äro verk af genier. Mosaiska religionen, alltid en isolerad lära hade försvunnit från Palestinas kullar, och kristendomen hade ej blott undanträngt denna, utan äfven triumferat öfver Bels och Astartes dyrkan, samt andra former af hedendom, hvilka sedan gammalt herrskat på kusten i norra hälften af Syrien — Antiochia, sedermera kristna kyrkans öga, icke undantaget. Men en ny religion och en ny makt 1este sig plötsligt på den ofruktbara halfön söderut; och araberna strömmade i vilda massor in i Syrien samt åstadkom den mest olycksbringande kedja af förändringar som detta land någonsin undergått. Den stränge Kaled grundlade islamismens öfverherrskap genom strömmar af blod. Jerusalem blef en muhamedansk stad — moskeer byggdes vid temlets sida. Småningom började de fanatiska arabernas välde blifva så odrägligt, att de berättelser som pilgrimerna hemförde om sina och andra kristnas lidanden förmådde hela Europa att gripa till svärdet, för att befria det heliga landet från Saracenernas ok. Peter Eremiten, Gottfrid, Tancred, Ricbard Lejonhjerta ledde de inspirerade skarorna och för en tid visade sig vesterns ridderskap såsom farliga motståndare mot trupperna inom österns befästade städer och de kringsvärmande ryttarskarorna. Under åtskilliga århundraden innehades sjökusten och bergen af korsfararne; grefvarne af Tripolis och Toulouse beherrskade sina distrikter med stadgad makt, och icke så få borgruiner bländ bergen datera sig från deras tid. Men under den makalöse Saladin — en furste lika chevaleresk, bildad och vis som någon af dem, hvilka kämpade på korsets sida — förnyade araberna med lysande tapperhet sina anfall, och långt innan den kungliga liksvepningen, enligt arabisk sed höjd i luften på en lans, tillkännagaf för innevånarne i Damascus, att den stolte Saladin ej mera fanns till, hade Syrien åter kommit under halfmånens herravälde. Kristi religion måste slutligen gifva vika för Mahomets. Endast i vissa delar af Libanons bergskedja, hvilka erbjödo tillflyktsorter undan de intoleranta mohamedanerna, existerade en gles kristen befolkning; det var der som maronitsekten uppstod, hvilken bibehållit sin religion (huru irrlärig den än måtte vara) intill närvarande dag. Ännu en gång och ännu förskräckligare rullade krigets vågor öfver landet: mongoler och turkar ödelade under upprepade invasioner allt hvad som kande ödeläggas, förstörde städerna, slagtade invånarne och utplånade först de saracenska kalifernas och sedan de egyptiska mameluckernas välde. Nära tre århundraden hafva turkarne herrskat