Göteborgsposten – 17 augusti 1860, sida 1

RR t—A AA — At —— EEE ——— stR Hans långa, glänsande kastaniebruna hår, hans silkesmjuka mustacher, hans blomstande kinder, hans klassiskt böjda näsa, hans med de vackraste tänder garnerade mun, kortligen, allt detta bildade tillsammans ett ansigte, hvarpå friskhet och helsa tryckt sin pregel, under det den breda pannan talade om ovanlig intelligens. Han var resklädd och bar en lång värja, hvilken, att döma efter det gammalmodiga och nötta fästet som talade om långa och trogna tjenster, måste vara ett familjevapen, och red långsamt framåt, kastande omkring sig dessa nyfikna och förvånande blickar, hvilka äro så vanliga för en resande, då han nalkas en stor stad eller ett land, som han ännu icke känner men hvilket dock utgör målet för hans färd. Då han ridit genom Nya Porten, stannade han framför en gammal segeant, som satt med en filosofs värdighet grensle öfver bänken. — Hr sergeant, sade han, skulle ni anse det oartigt, om jag, fastän jag icke känner er, toge mig den friheten göra er ett par frågor? Den gamle militären höjde hufvudet och granskade ryttaren med en säker blick, hvilken skulle ha gjort heder åt en gendarmöfverste. — Till er tjenst, min herre, svarade han och reste sig upp. — Nåväl, hr sergeant, återtog den unge