Göteborgsposten – 17 augusti 1860, sida 1

sten af en vandrare från Tigris och Eufrats högland som först skingrar den förhistoriska tidens mörker, hvilket före honom hvilade öfver Syrien. Vi se en aramean, plötsligt och på gudomlig befallning, uppslå sitt tält vid Eufrat, nära Chaldeernas Ur, samt sedan med sin familj och sina hjordar vandra vesterut, utefter norra gränsen för syriska öknen, tills han kommer till en annan nejd med rik fruktbarhet och ny civilisation — om man så får kalla det — och skådar Syriens berg och byar, Damascus och slättlandets städer. Fulla fem århundraden derefter fullborda patriarkens afkomlingar, nu vordna en nation och återvändande från Egypten, den förstå partiela eröfring af Syrien, om hvilken historien talar. Vid denna tid hade Syrien icke få af vallar inneslutna städer; vinet odlades, men ännu mera krigskonsten, om man så får benämna den tidens krigssätt. Hela det inre landet var upptaget af stammar, som stridde med hvarandra men icke desto mindre skänkte innevånare och kultur åt många trakter (isynnerhet dem öster om Jordan och Döda hafvet), hvilka nu ligga öde. Och på kusten hade den Pheniciska racen — utmärkt i manufakturer, drifvande sjöhandel och kämpande i stridsvagnar, under skydd af sina säkra pansarklädnader — börjat denna företagsamma karrier, hvilken förde dem som handlande och nybyggare till Grekland, Kartago, Marseille och Brittaniens aflägsna kuster. Vid samma tid började Syrien att blifva vittne till invasioner af de rivaliserande egyptiska och assyriska härarne, tills slutligen, omkring sju århundraden före vår tidräkning, Assyriens monarker nådde höjden af sin makt och började föra en jernhård spira öfver hela Syrien. Eröfringar åstadkommo genomgripande förändringar i dessa dagar. Största delen af judiska nationen bortfördes i träldom för att aldrig mera återvända, andra nybyggare infördes i deras ställe och och Syriens befolkning undergick en ny stor förändring, ehuru efterträdarne förmodligen härstammade från samma gamla folkrace, ur hvilken Abrahäm utgått. Närmast derefter kommo de ädle perserna, hvilka beherrskade Syrien som ett satrapland, men gjorde blott ringa förändring i dess sedvanor och religion. Alexander och hans greker följde derefter; de framkallade Seleucidernas stora dynasti, hvilken hade sitt hufvudsäte i Antiochia och genom sitt inflytande förbättrade hela norra hälften af Syrien. Alexander hade gifvit det stolta Tyrus ett dödligt sår, men hundratals andra städer uppväxte, eller åtminstone fingo ett högre, friskare lif under det grekiska herraväldet; och grekisk konst och civilisation herrskade i landet äfven under det sedan följande romerska herraväldet. Långt förinnan Pompejus förde sina legioner till Syrien, förbundos Tyrus, Sidon och Levantens kuster genom stora handelsvägar med Babylon och de ostliga länderna. Vid en af dessa, hvilken gick genom Syriska öknen, höjde sig det majestätiska Palmyra, hvars vidsträckta ruiner, nu omgif