Göteborgsposten – 15 augusti 1860, sida 1

Imed ett krampanfall. Nu fick man helt andr: Itankar om de läckerheter hvarpå man gjor räkning. Helt tyst tog man ned det ena stek Istycket efter det andra och kastade detihaf Tvet. Men derföre blef björnliket icke hel och hållet obegagnadt. De nästföljande da garne visade hela besättningen sig i en nä stan obegriplig glans. Isynnerhet glänste upp Jpassarens polisonger som svartpolerad mar mor och hans hår hade kunnat tjena till er präktig rakspegel. Det var klart att det lyc kats den omtänksamme kocken att skaffa et förråd äkta björnfett, som funnit strykande af sättning. Under vistandet vid Spetsbergen var vä dret utmärkt vackert och lugnt samt himmelen molnfri. Några timmar efter afresan derifrån förändrades det betydligt; dimman, som på ditfärden under hundrade sjömils väg varit ett ovälkommet sällskap, inställde sig åter. Lord Dufferin hade beslutat att styra mot vester och fara i denna riktning till dess han stötte på den grönländska isen. Han passerade den andra vestliga längdgraden, innan han kom till randen af denna is, och då törst begaf han sig söderut. Fem dagar förflöto, under hvilka den lille skonerten var omgifven på alla sidor af ismassor. Vi hade småningom, säger lord Dufferin om isen, vänjt oss med underliga känslor vid denne ständige ledsagare. Den hade blifvit en ingrediens i vårt dagliga lif, hvarförutan den yttre naturen skulle synts oss besynnerlig och ofullständig. Den var den förste, på hvilken vi tänkte om morgonen, den siste, om hvilken vi talte om aftonen. Den glittrade och grinade ondskefullt i solskenet, den vinkade hemlighetsfullt genom den kalla dimman. Som en kullkastad jätte lade den sig i vägen för oss med väldiga skuldror och utsträckta lemmar, eller ock dansade den i muntra grupper kring den lille skonerten. Man kunde icke bli honom qvitt, icke glömma honom. Om tanken stundom i nattens drömmar återvände till den gröna sommarverlden, till Englands rika åkerfält, om vi tyckte oss höra surrandet at otaliga bin eller lärkans sång öfver doftande kullar — så plumps! platsch! gjorde den gamle vännen sig påmint och nu följde ett springande och ropande på däck, i det att besättningen på allt sätt bemödade sig att förekomma svårare stötar. Jag kan derföre icke gå in på att den förtroligare bekantskapen, såsom det franska ordspråket säger, förminskar respekten. Ju mer vi sågo af vår vän, desto mindre behagade han oss. I hans kalla närvaro slöt ofta en isande känsla af modlöshet sig in hjertat, och jag frestades dagligen att slunga en stöfvel mot min kammartjenares hufvud, när han om morgonen rapporterade med grafröst sitt eviga:is rundtomkring! Isen, som lord Dufferin skildrar så humoristiskt, är dock en följeslagare af det fruktansvärdaste slag. De kringdrifvande isfälten komma icke sällan i en kretsande rörelse, hvars snabbhet stundom stiger till flera enmA i TTT TEE