Göteborgsposten – 15 augusti 1860, sida 1

ha omkommit på samma sätt, om icke dera: hufvudskålar och ryggknotor varit af fastare ämne. Lord Dufferin var i Augusti månad på Spetsbergen, och fastän denna tid på året u den mildaste, steg dock aldrig termometerr öfver fryspunkten. Hvarje eftermiddag inemot kl. fyra öfverdrogs det salta vattnet i den vik, der skonerten låg, med en iskorpa af sg tum tjocklek. Och dock voro nätterna ännu ljusare än dagarne och midnattssolens strålar voro så starka att man med deras tillhjelp kunde taga fotografiska bilder. Man tänke sig då temperaturförhållandena under den tid på året, dä solen icke stiger öfver horisonten! Sjöfarande, som öfvervintra på Spetsbergen, skildra dem på ett sätt, som kan komma hären att resa sig på våra hufvuden. På de mörka af stormen piskade bergspetsarna splittrades stenar med ett åsklikt dån; i en hydda, hvarest en mängd menniskor voro samlade, föll dessas andedrägt ner som snöflingor; vin och sprit fröso; snön sved på kroppen som om den varit en frätande syra; när huden kom i beröring med jern, fastnade den dervid; strumporna brunno nästan på fötterna, innan eldens värma hann meddela sig åt kroppen; linne, som upptogs ur kokande vatten styfnade genast så att det blef som en bräda, och man kunde icke ens genom starkt upphettade stenar hindra lakanen från att fryså 1 sängarne. lvart än engelsmän komma, måste de jaga. Lord Dulfferin hade beredt sig på att kunna uppspåra nägra rentlockar på Spetsbergen, men denna förhoppning slog fullkomligt fel. Han såg väl spår af sådana djur, men detta var allt. I början sköt han blott eidergäss och några isfoglar — vackra djur, med ovanligt långa näbb och rent hvita fjädrar. Sedermera ökades detta byte med fjällvipor och slutligen med en björn. Detta djur försatte sällskapets fotograf i en dödlig ångest. Den stackars karlen befann sig på landet sysselsatt med att taga en vy, då han observerade en hvit punkt i hafvet, som hastigt närmade sig honom. Det var en björn och fotografen hade intet vapen. Han hade inSen annan utväg än att krypa i ett tomt fat, som stod på stranden och under fruktan och bälvan afvakta om björnens luktsinne skulle ipplysa honom om att i fatet fanns ett siällsynt stycke kött. Lyckligtvis hade man märkt pjörnen på skeppet, och man satte ut en båt och lyckades fälla honom. Vanligen äro ispjörnarne fruktansvärda djur, men denne utsjorde ett undantag från regeln. Han försökte ly och vände sig, sedan han blifvit sårad, Blott en eller två gånger om mot sina föröljare. Detta djur var så stort att besättningen unde hoppas på färskt kött för flera dagar. Det sönderhöggs skyndsamt och snart gunsade hela rader af stekstycken i tågen. Då ick en isländsk räf, som var ombord på faryget, lust att smaka på inelfvorna, men måte ögonblickligen plikta för sin glupskhet