Göteborgsposten – 14 augusti 1860, sida 1

palatset, följd af en enda person. Natten är mörk, gatorna öde; pistolhölstren i din sadel voro försedda med vapen, huru kommer det sig, att denne man ännu lefver? — Förstår du icke ? —Nej. — Nåvil, Girauds mord eller hans försvinnande denna samma natt skulle helt och enkelt bevisat ståthållaren i morgon, att denne slyngel haft rätt i sina påståenden. — Det är sannt! — Det är väl att du förstår! — Och du har rätt, upprepade Humbert. —I detsamma ljöd en lätt hvissling i det lilla rummet, — Mercurius! utbrast Humbert. — Mercurius ! upprepade Catherine och skyndade mot dörren. Snabba steg hördes i trappan och straxt derpå syntes en karl på tröskeln, Han var af samma växt som greve de Bernac och Humbert och klädd i svart sammet från topp till tå. En mask af samma tyg och färg betäckte äfven hans ansigte. Den ifver, hvarmed Catherine rusat till dörren, förrådde säkerligen en delad passion, ty den nykomne tryckte den unga flickan till sitt bröst med ett uttryck af glädje och lycka, som han icke sökte dölja,