Göteborgsposten – 14 augusti 1860, sida 1

dare voro förvandlade till soffor, änterbroa till bröstvärn och pistoler till ljusstakar. Mar hade uppställt bronskanoner såsom pelare och stuckit blomsterbuketter i deras hotande gap under det att kejsarens och kejsarinnans por trätter, byster och fanor voro ordnade mec parisisk smak och gåtvo åt hela skådespele en anstrykning af festlighet, som gjorde et magiskt intryck i denna dystra och öde nejd I släptåg efter den franska fregatter uppnådde lord Dufferins skonert polarkretsen Ceremonierna vid ankomsten till denna der bebodda verldens gräns, erinra om dem, hvar med man firar passerandet af linien. En do röst, som tycktes komma ur hafvets djup, ro pade med befallande ton an skeppet, frågade myndigt efter dess namn och tillkännagaf sir önskan att komma ombord. Alla officerarne samlades på akterdäck och en ung löjtnant gaf med hätten i hand de höfligaste svar på frågorna. Ett par sekunder derefter uppdy: kade vid relingen af skeppet, en hvitskäggig i björnhudar insvept man, som anmäldes ge nom en verkligen helvetisk musik och åtfölj des af en flock ohyggliga vidunder. Han lem: nade åt vakthafvande officern i stället för vi sitkort en stor bräda, hvarpå stod skrifvit: le pere arctic. Han gick derpå med långsam ma steg akterut för att mäta solhöjden medc en areometer af trä. Detta var förspelet och nu började ett riktigt oväsende. På se gelstängerna klättrade plötsligt röda djeflar svarta apor och alla slags groteska vidunder under det att hela besättningen, officerare så: väl som matroser, dansade om hvarandra på dåcket. Derjemte föllo oupphörligt från tacklaget skurar af ärter, som skulle erinra om polarkretsens hagel, under det att dessa öde nejders snö föreställdes genom mjöl, som ma. troserna kastade hvarandra i ansigtet med fulla händer. Lord Dufferin stod just och talade med en allvarsam lärd, då denne hastigt rycktes från hans sida. En djefvul med röd svans hade fört bort honom och hvirflade omkring med honom i en yster dans på däcket På dessa upptåg följde snart nog dystra scener. De första isöarne visade sig och sum: mo som silfverskepp förbi på båda sidor. Ånnu sågos inga verkliga isberg, men iformernas sållsamhet och i färgprakt öfverträffade dessa små öar hafvets isjättar. En gång såg man en riddare till häst i safirblått harnesk med hvit, från hjelmen nedhängande fjäder. Derefter följde ett kyrkofönster med pelare af chrysopras, som voro nyligen pudrade at den sista snöstormen. Eller såg man en glatt, brant klippa af lapislazuli, eller en pagodstock med det finaste löfverk eller en ofantlig drake, som klöf strömmen med sina gröna fjäll. När isblocken blefvo tätare och den tjocka dimman gjorde faran större, vände prins Napoleon tillbaka, men lord Dufferin seglade vidare norrut. Han ämnade sig först till ön Jan Mayen, den nordligaste af alla vulkaniska formationer. Sällan har en menniskofot beträdt den, och de flesta, som styrt kosan i