Göteborgsposten – 13 augusti 1860, sida 1

Den maskerade karlen utstötte ett doft rop, mera likt ett vilddjurs rytande än ett skri från ett menniskobröst. Han gjorde en så tvär rörelse, att han höll på att stöta omkull det tunga bordet, som stod mellan honom och Catherine, och hans blixtrande öga tycktes plötsligt lifvas af en dyster eld. — Är han i Paris? upprepade han. — Ja. — Du visste det? — Jag visste det. — Och du har ingenting sagt. — Hvad skulle jag säga? Jag bevakade honom uppmärksamt, det var nog. Humbert och grefven vexlade en dubbel blick. Catherine betraktade dem förvånad. — Jag förstår ej, sade hon. — Du behöfver icke heller förstå! svarade de Bernac torrt. — Åh, ni har då hemligheter för mig, mina herrar? — Vi ha hemligheter! inföll Humbert allvarsamt. — Godt! svarade Catherine. Det låg i den ton, hvarmed detta ord uttalades, en blandning af vrede, förakt och hotelse, som träffade grefve de Bernac. Han reste sig hastigt upp, ställde sig midtemot Catherine och sade till henne med rå ton,