Göteborgsposten – 13 augusti 1860, sida 1

Detta skedde på aftonen sedan striden varat i mer än fjorton timmar under en brännande hetta. Staden fanns nästan helt och hållet öde: alla husen voro stängda och innevånarne hade till en del redan förut tagit sin tillflygt inom fästningen, eller skyndade nu dit med trupperna. Melazzos befolkning står, i afseende på nationalanda och patriotism på den lägsta grad; som de lefva helt och hållet på garnisonen och tjenstemännen, äro naturligtvis deras intressen sammanflätade med dessas och äfven nu äro få komna tillbaka, fastän all fara är öfverstånden; ingen enda bod är öppen och nästan allt hvad man behöfver måste hitföras från Barcellona och andra närliggande ställen. Af stridens natur kan ni dömma till våra förluster. Hela styrkan som utgjorde omkring 5,000 man har 750 i döda och sårade; det är omöjligt att beräkna neapolitanarnes förlust, men det är icke troligt att den utgjorde mer än en tredjedel af vår egen. Lyckligtvis äro såren lätta. De dödas antal är utomordentligt litet; hvilket är förvånande då man betänker de neapolitanska gevärens kaliber, som är större än någon annan jag tillförene sctt. Endast de sårade, som icke kunde transporteras, blefvo herbergerade i sjukhusen i Melazzo, alla de öfriga fördes till Barcellona och kringliggande byar. Alla kyrkorna ha blifvit förvandlade till sjukhus; dessutom ha alla värdshusen och flere af de större enskilta husen blifvit upptagna. Läkarne på stället göra sitt bästa, men jag nödgas tillstå att invånarne här stå mycket tillbaka. Jag har ännu i lifligt minne den hängifvenhet, som staden Brescia visade för något mer än ett år sedan, huru invånarne täflade med hvarandra om att hysa de 18,000 sårade från slaget vid Solferino, då endast 6,000 sängar kunde anskaffas af armen. Intet enda hus var utan sina sårade, gemene man eller officerare. Invånarne sofvo på bara golfvet för att kunna lemna sina sängar och madrasser åt dem, som ledo för deras skull. Här återigen är ingenting gjort. Ingen tänker på att frivilligt göra det ringaste. Ingen kommer och erbjuder sitt hus, och de sårade måste ligga på halm, knappast skylta af något täcke. Den 21 inträffade en händelse, som för ett ögonblick störde den allmänna glädje man erfarit af den lysande segern dagen förut. Ångfregatten Tuckori befalldes löpa nära intill kusten emedan dess kanoner skulle föras i land och begagnas till beskjutande af fästningen. Garibaldi sjelf undersökte ankargrunden och utvisade den mest lämpliga platsen, der fregatten kunde ligga fullkomligt skyddad för citadellets kanoner. Detta var så mycket bättre, som fartygets machineri hade råkat i olag och ej arbetade bra. Fregatten lopp in, men i stället för att lägga till der man anvisat honom, gick han åter ut, i trots af de bestämda order, som han erhållit. Förgäfves signalerades och båtar skickades ut, men de förde endast tillbaka det undvikande svarct, att fartyget icke kunde vända åter. Slutligen skickade Garibaldi, då han ej såg någon annan utväg, en af sina adjutanter, öfverste Cenci, dit med befallning att arrestera kaptenen och föra in skeppet, hvilket också verkställdes. Kaptenen ursäktade sig