Göteborgsposten – 11 augusti 1860, sida 1

Mrithottentrkranaased bea hens—————NREERERAR blott utgöra en fortsättning af masken, så förvillande lika voro de till färgen. De hade, såsom vi sagt, uppgifvit ett rop af glädje, då grefve de Bernac syntes på tröskeln till det hemlighetsfulla rummet. Grefven besvarade ej detta slags välkomsthelsning, utan knäppte upp sin kappa, kastade den på bordet och drog intill detta en stol, i hvilken han kastade sig. — Uff! sade han. Min strupe bränner... jag är törstig! Det unga fruntimret steg genast upp, skyndade till ett väggfast skåp af skulpterad ek, tog ut derifrån tvenne gyllene bägare af ett utmärkt arbete och en flaska af kristall med ett bernstensfärgadt fluidum uti. Han satte allt på bordet och fyllde de båda bägarne. Bernac tog sin och tömde den i ett drag. Den maskerade karlen, som oupphörligt med en forskande blick betraktade den unge mannen, vände sig nu på sin stol så att han satt alldeles midtemot honom. — Hvad nytt? sade han tvärt. — Godt och dåligt, svarade de Bernac och lutade sig tillbaka i sin stol. — Låt oss höra de dåliga nyheterna, sade fruntimret och satte sig åter; låt oss gömma de goda till sist. De skola bli en balsam i såren.